Man går bara ut
Helena Byström
Sundsvalls museum, till 17 oktober

Sundsvalls museum visar i höst en separatutställning med Helena Byström, konstnär från Stockholm med rötter i Örnsköldsvik. Efter ett tiotal år i konstnärsgruppen Raketa jobbar hon sedan ett år tillbaka på egen hand. De fotografier och videoinstallationer Helena Byström nu visar är inspirerade av skog. Betraktaren möter skogens enkelhet, dess närhet och frihet. På bilderna rör sig kvinnor befriade från sociala krav. De är till synes avspända, men ändå kanske rädda, för björnar eller något annat. Man vet inte. Hela utställningen kan tyckas tunn, men den öppnar dörrar. Och det till synes enkla sägs vara det svåraste.

©BUS/Helena Byström 2010 Man går bara ut. Fotografi. Foto: Helena Byström.

I stillbildssviten Man går bara ut möter vi en ung kvinna som lämnar över sig och hela sin tyngd till skogen och naturen, eller vad som finns kvar där sedan människorna gjort sitt. Kvinnan hänger i en tallgren eller lägger sig raklång över en sten, som för att känna hur den bär henne. Eller, hon bara sitter på marken intensivt lutad mot en trädstam. På en annan bild ligger hon på klipporna vid havet. Kanske är hon på väg att växa fast där.
Men hon går också rakt ut i en sjö med kläderna på, som en annan Ofelia. Vad är det frågan om? Vill hon ta livet av sig eller känner hon bara efter hur djupt det går att sjunka ner i gyttjan innan det tar stopp?

Det är så det är att gå ut i skogen. Känna sin litenhet bland alla träd, lämna allt tjafs bland människor bakom sig, glömma sina tillkortakommanden. För mig blir skogen, i Helena Byströms bildvärld, kvinnornas fristad, en plats där de kan vara sig själva, men också en plats där alla brister blottläggs, en plats där svagheter framträder med extra skärpa.

Videoinstallationen Man går bara ut består av tre filmer som visas parallellt. En projiceras mot väggen, de två andra på var sin sida av en skärm i 45 graders vinkel mot samma vägg. På den första filmen kommer kvinnor in i bild från skogsdjupet. De rör sig trevande framåt, men i stället för att gå rakt mot den stillastående kameran försvinner de ut mot sidorna. I nästa film har marken filmats med rörlig handkamera av någon som går. Och på den tredje filmen vandrar fötter i gummistövlar över en mossbevuxen klippa, utan att halka. De två första filmerna är vända mot varandra och bildar ett rumsligt flöde. Gummistövlarnas vandring bildar en sorts utgång. Till installationen hör en piano- och ljudkomposition av Lisa Ullén, inriktad på experimentell jazz. Musiken har en känsla av skog men står självständig i förhållande till bilderna.

På en annan video är det två unga tjejer som sitter bland stubbar och träd och håller på med någonting, okänt vad. Filmen visas på en liten skärm som ser ut som en fotoram. Också här möter vi skogen som en fristad för det kvinnliga varat.
I Sonen/Klätterträdet är det en pojke som klättrar upp och upp i ett träd i en evigt rullande loop. Ännu inte man, ännu inte inordnad i mansrollen, men ändå med ambitionen att ta sig upp. Trädet med pojken avtecknar sig som en svart silhuett mot den ljusa himlen.

Tre bilder, In your place, Utan titel, och Twice har tidigare visats på Y-salongen. På dem agerar konstnären själv modell, bilderna är alltså självporträtt. Hon står i skuggor, i ett fönster eller mot en vägg. Också här finns tyngden, men tonen är mörkare och djupare.
Filmer och foton är tagna i trakterna kring Örnsköldsvik. Helena Byström har kvar banden till hemorten och tillbringar somrarna där.

Text: Karin Kämsby
2010-09-17