Carl-Fredrik Ekström
Härnösands Konsthall, till 13 nov.
Den teoretiska informationen är knapp kring Carl-Fredrik Ekströms utställning av målningar på konsthallen i Härnösand. Men varför skulle jag söka efter teorier när det gäller måleri, den bildmässiga informationen är väl ändå det primära kan man tycka. När det handlar om abstrakta målningar, som det gör här, kanske man skulle önska ett incitament till frågeställningar om vilket förhållningssätt man kan inta som betraktare, eller några sorts ledtrådar till bilderna. Man vill få redskap, göra det lättare för sig, man har eller tar inte tid på sig för att invänta meddelanden som kanske ligger långt in i verket. Eller så ryggar man inför den till synes nonchalant sofistikerade hållningen.
©BUS/Carl-Fredrik Ekström 2010, Zoo, målning.
Om det saknas kommenterande text av konstnären i utställningen söker man vanligtvis efter något i titlarna. Men titlarna kan vara missledande speciellt i abstrakt måleri. Eftersom det ickeföreställande innehållet inte föreställer något känt i sinnevärlden som det finns namn för kan titlarna i bästa fall ge en rolig eller snygg poetisk ingång utan att för den skull behöva avslöja vad målningarna egentligen handlar om. De titlar som Ekström använder verkar utgå från formella element eller situationer i bilderna som påminner om sin motsvarighet i den yttre verkligheten, till exempel ”Zoo” som visar en inhägnad ring i mitten med fyra organiska former löst utspridda runt omkring. Men bara därför ska man knappast ta för givet att målningen handlar om en zoologisk trädgård. Titeln blir ett namn på verket, men inget mera. Likadant kan man säga om ”Racer”, som ser ut som en barnteckning av en bil, en huvudfoting överfört på motorvärlden. Och ”Ritorno” (återkomst) där en gräddig bakelseform i ena hörnet är på väg att återfå sin elliptiska form genom en trådig tillbakarörelse. Denna lek med igenkännande associationer är ett sätt att få ingång till bilden, ett ganska så relevant sätt faktiskt, då konstnären öppnar dörren på glänt men bara så pass att man själv får lov att öppna den helt om man inte vill stanna vid den lilla formmässiga poängen.
Nu är det ju så att en målning inte säger mer än vad målningen visar. Där skulle man kunna stanna, titta ett slag, roas eller oroas av de summariska och irrationella brottstyckena i form och färg, och sedan gå vidare. Bilderna blir små visuella äventyr för ögat, snyggt eller lustigt eller provocerande knapphändigt. En vit yta som fylls med visuella fragment vilket ger den full av mening eller kan uppfattas som helt meningslös. Men om man nu är intresserad av vad måleri är och vad det kan betyda om man ger sig tid och försöker träda in i dess rum kan förstås annat uppstå. Det jag möter i det här rummet är smulor efter en brakfest, punkterade bakelser, lite huller om buller, lösa strängar och förbindelser, organiska fragment som lossnat och som vispar in eller ut ur olika nät och provisorier, territoriella uppbrott med broar mellan gräddmunkar och insektsobjekt, kvaddade leksaker och en massa surrande och brummande partiklar i luften. Carl-Fredrik Ekström kanske helt enkelt försöker att få någon ordning efter festen, men misslyckas då denna ordning inte låter sig göras så lätt i en handvändning. Istället uppstår en oordning som stannar upp i en rörelse, som ville den säga att så här blev det, kanske en ny fest med nya förtecken. Punkt slut. Dörren är öppen och det är upp till dig att ta dig i kragen. Genom att göra denna om man så vill öppna inställning så antiseptisk och neutral som möjligt, på ren och slät vitmålad aluminium och ofta i kvadratiska format, ger Ekström utställningen en karaktär av laboratorium, med spårämnen, testresultat. Take it or leave it, liksom, men här pågår händelser som inte så lätt vill smita undan våra ögon.
Text och foto: Jan K Persson
2010-10-27
