Konsten går iland på Ulvön 2009
Pågår 1 juli - 30 juli

För fjärde året i rad landstiger konsten Ulvöhamn. Som vanligt står konstnärerna Bill Olson och Lars Ahlström bakom arrangemanget. Årets upplaga är betydligt mer avskalad. Med sju deltagare ligger fokus vid föreningshuset. Två konstverk har ändå funnit sin väg ut i naturen. Här har vi Maja Sjöströms verk ”Man behöver en väg för att gå ingenstans”, som återfinns i två varianter. Den ena finns ute på gårdsplan och är utförd i obehandlat trä. Det finns ingen faktisk ingång till verket, som visar en väg som leder genom ett antal hus. Vägen går i en cyklisk bana – en sluten miniatyrvärld, en tankeloop. Enkla platta rektanglar i trä är de människor som befolkar gatan. Utplacerar på golvet inne i föreningshuset ser vi åter samma idé – denna gång utförd i textil. Här är vägen, husen och människorna stickade. Människorna har blivit mer definierade – deras hållning och klädsel går att urskilja.

Maja Sjöströms textila variant av ”Man behöver en väg för att gå ingenstans” och Marianne Saapunkis ”Kurragömma II” på Lotsberget. ©BUS/Marianne Saapunki 2009

På golvet i föreningshuset ligger en filt utbredd. På denna finns ett delvis lagt pussel, en glasburk med några ytterligare pusselbitar, samt en karta över Ulvön. En röd prick pekar ut en plats uppe på lotsberget. Pusslet föreställer en man och ett barn. Detta är Marianne Saapunkis verk ”Kurragömma I”. Uppe på lotsberget får jag leta en stund innan jag finner ”Kurragömma II” inne bland träden. Intressant nog har hon valt att placera sitt verk på ungefär samma ställe som Klas Hällestrand utförde sin installation i kakel och nylonsnören, föregående år. Platsen ligger lite avsides och man bör helst komma från stigen, till skillnad från den långa trappan, för att upptäcka verket. Marianne Saapunkis verk är en stor utskrift. Det är samma fotografi som utgjorde motivet i pusslet. Det känns dock mest som en lek med Photoshop och jag lämnas relativt oberörd. Då är jag mer intresserad av hur hon valt att presentera verket inomhus respektive utomhus. Hur en helhet aldrig kan åstadkommas i versionen i föreningshuset eftersom några bitar är konserverade i glasburken. Verket på lotsberget tycks då snarast som en del av naturen där det omsluts av skogen.

Bortsett från dessa två utstickare återfinns resterande konstnärers verk i föreningshuset. Det är en finstämd utställning. Väl avvägd mellan subtila, humoristiska och kraftfulla uttryck. Mikael Arvidssons emaljer hänger framme vid scenen. Motiven är hämtade från naturen och naturens form återkommer i den komposition de arrangerats i. Här inne hänger även två kraftfulla, kvadratiska målningar utförda av Stina Rosenberg. Det är ett virrvarr av färger och former. De är på samma gång bestämda och känslosamt trevande. Ett måleri utfört genom hela kroppen som tycks sträcka sig lång utanför dukens begränsning. Bill Olson bidrar på ett smygande sätt med ett grafiskt verk, ”Isadora”, som hänger i entrén. Även hos honom finns denna dialektik mellan yvighet och precision.

Mikael Arvidssons emalj ”Draget” och Fanny Carinasdotters fotografi ur serien ”Slaskstilleben”.

Kvar är slutligen två konstnärer med ett mer underfundigt, undersökande förhållningssätt, Fanny Carinasdotter och Antti Savela. Fanny Carinasdotters bidrag är sju fotografier ur serien ”Slaskstilleben”. Ur det fula – ruttnade matrester – träder det estetiskt vackra fram. Inspirationen till färgsättning och komposition återkopplar jag till barockstillebens dramatiska spel mellan ljus och mörker. Förruttnelsens närvaro i verken ger ytterligare kopplingar till måleritraditionen. Jag tänker på vanitasmotiven – dessa stilleben innehållande starkt symboliska motiv så som dödskallen, timglaset eller en vissnade blomma. Målningarna ska påminna om livets förgänglighet. Även om det finns en lekfull ingång till Fanny Carinasdotters fotografier är dom samtidigt allvarliga och sakliga. Då släpper Antti Savela loss på ett med avslappnat sätt i installationen ”Rock and roll”. På golvet är en monitor utplacerad vari det spelas en film där en nallebjörn uppträder till en låt av Elvis Presley. Musiken når ut i lokalen. Framför monitoren sitter ett antal nallebjörnar i olika positioner – det har frysts fast i olika dansliknande positioner. Nallebjörnarna på golvet är alla separata bronsskulpturer. Det uppstår något intressant och jag föreställer mig att dessa solida nallar är de som utgör en del av min värld. De befinner sig ute i rummet och tittar på tygnallens framträdande. Trots allt är det tygnallen jag spontant skulle anse ligga närmare min värld och jag blir starkt påmind om att vår relation till det vi kallar verklighet, är en konstruktion i sig.

Till skillnad från fjolårets utställning är denna betydligt mer sparsmakad. Då jag tidigare fått känslan av att evenemanget successivt skulle öka i omfattning, förstår jag nu att igenting är förbestämt. Det årets upplaga har att komma med är en betydligt mer sammanhållen utställning. De olika konstnärerna fungerar bra tillsammans och det blir en stark dynamik i föreningshuset. Jag kan dock sakna en förklaring till urvalet konstnärer. Varför är alla kvinnliga konstnärer unga och utbildade vid en konsthögskola? Varför är männen äldre och mer väletablerade?

Deltagande konstnärer:
Mikael Arvidsson, Nordingrå
Fanny Carinasdotter, Umeå
Bill Olson, Umeå/Köpmanholmen
Stina Rosenberg, Umeå
Marianne Saapunki, Örnsköldsvik/Malmö
Antti Savela, Umeå
Maja Sjöström, Umeå/Örnsköldsvik

Text och foto: Ida Rödén
Volym 090708