Lena Hjelm, målningar
Härnösands Konsthall, till 10 okt.

Det som man i förstone möter i Lena Hjelms utställning på Härnösands konsthall är de klara färgerna och det rena uttrycket. Om det inte vore för de relativt stora formaten skulle man kunna ta hennes bilder av gestikulerande och dansande kvinnofigurer för screentryck, så plant, separerande och rent täckande behandlas färgytorna. Jag inbillar mig att det hela handlar om ett avsiktligt syntetiskt förhållningssätt, ett slags utkristalliserande av det visuella intrycket tills det bara återstår den rena formen och färgen. Iklädda ofta fotsida stora klänningar i olika mönster vrider sig, dansar och poserar kvinnorna i olika koreografiska kroppshållningar. Men rörelserna är bokstavligen frysta, det är som om figurerna inte kan frigöra sig ur den en gång bestämda formen. Till det hör Lena Hjelms sätt att envetet måla ut figurernas former som silhuetter, i en lätt slarvig hard-edge-teknik som vore de klippfigurer.

©2009 BUS/Lena Hjelm – "Fyra - Vinyl"

Det grafiskt dekorativa uttrycket är alltså dominerande i utställningen. Det påminner – i ett förenklat perspektiv - kanske om skisser ur en modeateljé, första utkast till mönster och design, hur de mjuka tygerna faller och följer kroppen. I ett annat och mera tolkande perspektiv handlar det kanske om den frigörande lekfulla dansen, där de klara vinylfärgerna och de ornamenterade mönstren i kläder och bakgrunder understryker sinnlig glädje och frihet. Men allt har som sagt skurits ned till det yttersta och det vore nog att ta i om man började lägga alltför psykologiska aspekter. Den enda bilden som motsätter det är ”Neråtböjd”, där en vit och lite suddig form är på väg att lösa sig ur den yttre konturen och den röda bakgrunden. Här är inte gestaltningen så hårt bunden, trots den svårmodiga tonen i målningen frammanar det lätta skissartade en öppning mot en annan och kanske mera irrationell frihet.

Jag kan gilla en viss avväpnande slängighet och tafatt nonchalans i Lena Hjelms målningar, i den popkonstinfluerade eller nymodernistiska hållningen. Hon vågar balansera på en slak lina mellan det banalt ytliga och det medvetet strikta. Det som står till buds är färg och form, och när de möts i bild uppstår ett innehåll även om det bara rör sig på ytans nivå. Man kan säga att de dansande kvinnorna på ett sätt blir staffagefigurer för en ytans grundläggande problematik av attraktion och avståndstagande.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2009-09-23