Olof Hällqvist

Måleri
Örnsköldsviks museum, Hörsalen plan 3
29 november – 21 december 2008

På plan tre kan man på Örnsköldsviks konsthall just nu ta del av Olof Hällqvists måleri. I hans konst återfinns tankar kring landskapsmåleriet. Det är inte traditionella landskap han målar, utan vi får följa hans tankar kring motivet som genre. Vi deltar på sätt och vis i hans letande efter den extra dimensionen i ett delvis överbelastat måleri. Vad finns att tillägga som inte redan sagts?
En hel del, visar det sig.

Jag finner två tankegångar som känns extra intressanta. I den ena arbetar han med landskapsmåleriet i relation till gallerirummet. Han ger ytterligare djup till sina landskapsmålningar genom att placerar dem i en målad utställningsmiljö. I målningen Turistvatten ser vi hur en man betraktar en förmodad målning som vi själva inte kan se. I och med att mannen har avbildats just så, vet vi som betraktare att det finns en målning där. Detta tack vara att Olof Hällqvist förevigat det möte, mellan betraktare och konstverk, som annars skulle ha existerat enbart som ett flyktigt ögonblick.

Turistvatten , akryl på duk

Jag får ibland tanken att när konstverk tillkommer, är de ännu inte museala föremål. Konstverket blir i museet därmed till något annat än det från början var tänkt. (Jag syftar här enbart till konstverk som hamnat permanent i en museisamling.) Då Olof Hällqvist sedan fabricerar denna situation i några av sina tavlor uppstår något intressant. De målningar man ser i konstverket existerar nämligen inte i någon annan kontext – de är målade enbart för det utställningssammanhang som är avbildat. Att sedan målningen Turistvatten visas på ett museum, i en miljö inte olik den i målningen, bidrar till ytterligare en dimension – vi blir betraktare av en målning som avbildar en betraktare av en målning.

Kanon, akryl på duk. Det var en sådan dag, akryl på duk.

Den andra tankegången som fångat mitt intresse handlar om det surrealistiska inslaget i ett annars relativt enkelt avläsbart landskap. I målningen Kanon ser vi en havsutsikt med stenar i förgrunden. Samtidigt finns där ett utsnitt i övre högra hörnet – här syns en uppförstorad detalj av det som annars finns nere till vänster. Jag tänker på det Walter Benjamin skriver om i sin text om den digitala tidsåldern. Här funderar han kring vad som händer med vårt seende då vi alltmer fokuserar på detaljerna. Han skriver att vi genom förstoringen töjer rummets gränser. Det handlar inte om att förtydliga sådant vi redan vet, utan om att urskilja helt nya strukturer. Ett annat exempel där Olof Hällqvist vrider till perspektiven är i målningen Det var en sådan dag. Kanske känner man igen motivet från gamla läroböcker. Men vad gör egentligen pojken i röda badbyxor däruppe i luften?

Text och foto: Ida Rödén

081206