Mats Å Eriksson, "Ytlikt"
Härnösands Konsthall, till 26 april

Redan i anslaget med titeln "Grannar" i den första bilden i utställningen bestämmer den i Umeå verksamme konstnären Mats Å Eriksson vad det handlar om. I en schematisk och lätt förvrängd planskiss kan man antyda fyrkantiga fönster på en hyreshuskropp där några främmande cirkelrunda klot svävar omkring. Så kommer det också i fortsättningen att handla om mötet mellan det kantiga, utstakade linjeräta, och det mjukt rundade organiska. Redan nu ska sägas att det inte handlar om samhället kontra individen, om man nu skulle vilja spinna vidare på titeln. Nej, här är det helt fråga om ett närliggande par i det konstnärligt formabstrakta fältet, visserligen med inblandningar från växtriket utan att för den skull kantra över i naturstudier.

© BUS/2008 Mats Å Eriksson "Garden Boogie-Woogie", olja på duk. Till höger sedd från sidan.

Det som mest fångar ögonen - i en fälla ser man omedelbart - är de optiska bilder som flagrant otidsenligt Mats Å Eriksson presenterar. Opkonsten hade sin storhetstid på 50-60-talet och sammanföll till stor del med popkonsten. Men det hjälper inte att man så länge känt till den optiska synvillans dagslända och sett hur mycket som helst som fått ögonen att tåras, man blir varje gång lika road och överraskad av hur en tvådimensionell bild kan framstå som en buktig skulptur. De vindlande banden och linjerna i "Garden Boogie-Woogie" och "Downhill" påminner mycket om Bridget Rileys böljande målningar, en av de stora i opkonsten på 60-talet. Opkonst idag kan verka nog så malplacerad men tänker man på de vetenskapliga framstegen inom exempelvis kvantfysiken med parallella världar och osynliga strukturer får den genast en ny och djupare innebörd.

© BUS/2008 Mats Å Eriksson "Vågen", olja på duk.

Det finns en bild som får mig att stanna upp lite extra länge. I "Vågen" (det "minst" optiska verket) rör sig vita, vågrätt böljande band över en blå yta, men linjespelet förändrar sig uppifrån från grövre till smalare band vilket skapar en lucka i nedre partiet. Blicken åker åt olika håll för att få fäste men bilden är villkorslös i sin öppenhet. Det handlar här mindre om synvilla utan det är snarare dissonansen i det ojämna mönstret som ger betraktelseproblem. Men det är ett trevligt problem då den störande spänningen ger impulser till tankar och synsätt "på tvärs". Det får mig att tänka på havsvågornas glitter. Men ännu intressantare är det rent abstrakta uttrycket, det som startar ett verkligt vågspel mellan yta och djup, som bildar det uppsprickande nätet där en slags oåtkomlig och besynnerligt vacker fråga utan ord plötsligt slinker fram mellan reception och tanke.

© BUS/2008 Mats Å Eriksson "Ytlikt", olja på pannå.

Åter till grannarna, till det omaka paret geometri och organism. Långt från varandra men alltid i behov av och förklarande varandra. I den i rutor uppdelade målningen "Ytlikt" bryter den organiska växtligheten mot den geometriska ordningen. Det kan vara ett ljusmättat fönster ut mot trädgården, där rutorna bildar pusselbitar av hopflätade mönster. Där pågår en kamp om rummet, en frigörelseprocess mellan rörlighet och statiskhet, mellan gröna växtslingor och betonginfattningar där de båda turas om om herraväldet. Det blir till sist grannskapet som håller dem samman, kaos - ordning, kaos - ordning.

Som den språkligt lekfulle konstnär Mats Å Eriksson själv antyder sig vara i programbladet, är det lätt att läsa "Ytlikt" som en skämtsam parafras till det ytliga. Att allt rör sig på ytan framstår självklart för en konstnär som arbetat med abstrakt-geometriska frågor sedan 80-talet, men det blir det lilla k:et i utställningens titel som blir tuvan som alltid står beredd att fälla lasset. Sålunda fortsätter grannfejden.

Text och foto: Jan K Persson
2008-04-10