Konstveckor för barn och ungdom
samt "Drömmar" estetelever Gymnasiet
Härnösands Konsthall, till 24 maj

En tradition som i år fyller 20 år är de veckor på våren vid konsthallen i Härnösand som inbokas för barns och ungdomars skaparlusta. I de stora salarna uppe samsas de allra yngsta från förskolan upp till de stora barnen i högstadiet, medan galleriet i nedre plan upplåts till bildesteterna vid gymnasiet. Det är lite av vårblomning i konsthallen, när färgerna fyller rummen till brädden.

Inspiration från Georgia O´Keeffe, Kristinaskolan.

I det senaste numret av KRO-tidningen "Konstnären" tar man upp just barnens skapande och hur vi vuxna förhåller oss till det. Det här är nämligen en bra mycket hetare fråga än man kan tro vid första anblicken. Bland annat berättas om den fyraåriga Marla Olmstead som blev amerikanernas mediaälskling under en kort period, då hennes målningar såldes som smör i solen och jämfördes med Pollock och Kandinsky. I regel ser vi ganska oskyldigt på barns skapande, vi uppmuntrar barn att måla "fritt och efter eget huvud", vi låter barnen inspireras av kända konstverk, vilket görs regelmässigt i all pedagogik från förskola till Moderna Museet, för att få barn att "förstå" och känna in sig i den etablerade konsten. Den moderna och abstrakta konsten har här ett försprång, just för att den så lätt liknar det "barnsliga" sättet att skapa. Så blir i ett huj också ett barns målning plötsligt "konst" för att det liknar den vuxna konsten. Den utbredda åsikten att konst kan se ut nästan "hur som helst" blir här ett rättesnöre för lekande med färg och form och att ingen ska känna sig utanför. Men barnen låter sig inte alltid luras, i sin rättframhet ställer de ofta de klaraste frågorna om vad som är bra eller dåligt. Endera svarar vi uppmuntrande att allt är bra eller så ställer vi motfrågor vad de tycker själva, och de blir lätt förvirrade. När barnen kommer upp i tonåren släpper de ofta den "barnsligt fria" synen och börjar jämföra sig med den vuxna kulturen som den framstår i media, med helt andra oskrivna lagar och premisser.

Kubismtema, av David, Kastellskolan. "Kub konst olika saker - Gissa själv"

T.v. Ur Projekt Schindlers list, Kastellskolan. T.h. Heidi Carron, Härnösands gymnasium.

På konsthallen är väggarna i de stora salarna mer eller mindre tapetserade med bilder, som en tydlig markering av den ofantliga mängden skaparlusta som finns ute i skolorna. Här visas allt, från första penseldrag till mera brådmogna försök, i en slags demokratisk tanke att alla ska få chansen. Och visst, man kan inte låta bli att bli upprymd av all denna anarkistiska lössläppthet och målarglädje, det är inte utan att man önskar sig en liknande anstormning någon gång på de "vuxna" utställningarna. I all denna brokighet upptäcker jag här och var flera roliga, lekfulla och underfundiga målningar som om man inte visste att de var gjorda av barn skulle definitivt platsa på vilken salong som helst.

T.v. Max Danielsson, Kristinaskolan. T.h. Moa Ödlund, Gerestaskolan, Jordens Hus.

Men jag hittar knappt ett enda försök till realistisk återgivning av ett motiv, som om det vore ett för svårt uppdrag. Man kan undra hur barnen och en vuxen publik skulle uppfatta en "jurybedömd" utställning, som skulle hängas sparsmakat professionellt och utifrån vissa pedagogiska och konstnärliga kriterier. Och vi skulle bli tvungen att försvara urvalet. Skulle vi våga det? Det skulle kanske innebära att vi tog konsten och barnen mera på allvar. Det skulle kanske också betyda att man uppåt i åldrarna började ställa mera krav på konsten. Som det är nu blir barnens konst en helig ko mera för oss själva än för barnen som aldrig får denna ko förklarad. Jag vill dock hur som helst understryka att denna på sitt sätt storslagna utställning verkligen är sevärd utifrån sitt traditionella koncept. Jag hade mycket roligt när jag gick omkring, och det vore också kul om den kan generera nya diskussioner om vårt förhållande till konst och barn.

T.v. Viktor, 3,4 år, Barnkammaren. T.h. skulptur av Gustaf Hällgren, Härnösands gymnasium.

Gymnasiets utställning "Drömmar" en trappa ned är naturligtvis mer avmätt och sofistikerad, lite mera vuxen precis som man förväntar sig. Man märker här att ungdomarna står vid dörren till samhällets råa verklighet, där skira drömmar blandas med ångest och längtan, där medvetenheten börjar spiras och att konsten också kan vara ett vapen och kanske ett verktyg till förändring. Heidi Carrons gula målning och Gustaf Hällgrens figurskulptur med det randiga ansiktet är dock ett par verk som fortfarande har kvar lite av barnsligt fria gester, men väl gestaltade i form och uttryck. Men det är klart man frågar sig i utställningen, vart tog den bubblande och översvallande målarfriheten vägen, den som fanns i början på skoltiden och som pågår en trappa upp?

Kolla gärna hemsidan om Marla Olmstead, men ha tålamod med den extremt designade sidan innan ni kommer till bilderna. Något att fundera kring konst, barn och kommerialism!

Text och foto: Jan K Persson
2008-05-20