Jag växte upp på Hagvägen, en bågformad gata i Stockholmsförorten Upplands Väsby. Varje morgon gick en stor del av mina grannar och säkert hälften av mina klasskompisars föräldrar i arbetartåget ned för Runbybacke till ortens stora fabriker, Gränges och Optimus. Mellan dessa två fabriker låg fotbollsplanen där jag gjorde karriär som målvakt i Väsby IK:s turnering för pojkar födda 1960.
Om sommaren gapade husen och gatorna tomma, alla människor hade åkt ”hem” på sina semestrar. Vi var, barn som vuxna, nybyggare, invandrare, delar av det nya förortssamhället.
Mina målningar bygger på kompaktkamerans familjefotoalbumsbilder. Instamatic! Kanske den första demokratiska kameran och det som gav möjligheten till förortsmammornas egna bilder av sin tillvaro, det blev foton av kvinnornas, mammornas 60-tal om man så vill. (Vem såg en pappa springa omkring med en sådan kamera?!)
Målningarna är ett sätt att försöka minnas vad som hände i rummen jag växte upp i, hur blev jag till? Vem såg mig och vad såg jag? Det var irriterande att minnas så lite, och ändå fundera så mycket över sin uppväxt. Och varför var det viktigare för mig som målvakt, att det skulle se snyggt ut när jag kastade mig efter bollen än om den faktiskt gick i mål.
Bilderna blir ett sätt att minnas och låta något av det jag minns finnas kvar, det jag minns av min uppväxt i 60-talets Upplands Väsby.
Stefan Berger
