Michael Johansson
Örnsköldsviks Konsthall
15 december, 2007 – 20 januari, 2008

Fram till den 20 januari kan man på Örnsköldsviks konsthall se Bror Marklundsstipendiaten Michael Johanssons skulpturer som bygger på ett experimenterande av vardagsföremål. Här lyser färgerna och leklusten. Det är inte några skulpturer i traditionell bemärkelse som visas, utan snarare en konstnärs förhållningssätt till skulpturen. Snart börjar jag ana – för att som föremål få plats i Michael Johanssons belamrade värld gäller det att inordna sig i hans tydliga system där var sak har sin plats. Alla de bruksföremål han använder sig av är av lika värde då vad som helst, med sin frånvaro, skulle medföra ett inte önskvärt tomrum. Ta till exempel verket Tetris som består av en förrådsdörr som är fyllt till höjd och bredd av bland annat väskor, utrustning och kartonger. Skulle en väska tas bort skulle verket fyllas med en helt annan innebörd då ett hål skulle uppstå. Det handlar inte längre om väskan som väska eller skridskon som skridsko utan om en form i ett större sammanhang.

©Michael Johansson /BUS 2008, "Tetris"

Jag låter bli att läsa in något samhällskritiskt budskap, men väljer man att göra det öppnar det troligtvis upp för en rad nya tolkningsmöjligheter. En kritik av konsumtionssamhället kan ligga nära till hands, men för mig ligger spänningen i ordningen och systemen. Tankarna dras till när man flyttar, för om något så är packningssystem a och o för en lyckad flytt. Eller gör han skulpturer av hålrum eftersom han utgår från ett större föremål som han sedan systematiskt fyller upp? Jag kommer att tänka på skulptören Rachel Whiteread och hennes avgjutningar av tomrum. Båda arbetar med att synliggöra det osynliga och båda utgår från vardagliga föremål. Är det möjligt att ha ett visuellt förhållande till något vi inte kan se? Michael Johansson har visserligen valt att behålla den yttre formen, som här kan vara en dörr eller en snickarbänk, medan Rachel Whiteread tagit bort sin.

©Michael Johansson /BUS 2008, "Platsspecifikt"

Då jag besöker Örnsköldsviks konsthall får jag känslan av att Michael Johansson har funnit det system som passar honom. Han vet sitt material, sin metod och sitt mål och nu gäller det bara att utföra idén. Men det finns ett verk som sticker ut från övriga – den stora digitala utskriften, Man ser inte träden för all skog, som man ser direkt då man kommer in. Jag har svårt att sätta verket i relation till det jag i övrigt ser och vet inte på vilket sätt jag ska titta på det. Den negativa effekt det medför är att jag lämnar verket utan att ha gett det en ordentlig chans.

Jag tycker mycket om utställningen och tycker absolut att den är värd ett besök. Här lyser nämligen arbetsglädjen och i kontrast till den i övrigt trista färgskalan i Sverige så här års, så är färgskalan här desto livligare. Jag personligen lämnar utställningen glad och inspirerad.

Text och foto: Ida Rödén