Hållplats Box Kraftverk,
Galleri Rostrum t.o.m. 10 sep.

Under tre helger gästas Box Kraftverk av elva konstnärer i föreningen Rostrum från Malmö. Rostrum är en konstnärsdriven förening med eget galleri och verksamhet för experimentella utställningar och konstprojekt. Sedan några år söker de upp olika platser på andra orter, ”hållplatser”, där de kan stanna upp och visa aktuella arbeten. Turen har nu kommit till Box Kraftverk, där man visar både platsrelaterade arbeten och verk som man tagit med sig i bagaget. Först ska sägas att det är en utställning som i bredd och innehåll drar åt olika håll, där både det lekfulla och allvarliga har en given plats. I avsaknad av enhetligt tema öppnas de individuella aspekterna, där varje konstnär har en egen profil. Med elva deltagare blir det därför också en ganska stimulerande och varierande utställning, med inslag av måleri, objekt, foto, film och installation.

© Lisbeth Grägg BUS 2006 "Men mamma... Efter kriget?" (Inst.)

Monix Sjödin och Lisbeth Grägg tillbringade en vecka i förväg på Box för att skapa speciella verk utifrån platsens karaktär. I en handfull målningar på masonite berättar Monix Sjödin om jaktens tragik och skogens metafysik, där människans sökande efter spänning och stimulans möter djurets utsatthet och ångest. Innehållet, den råa jaktens vittnesbörd, har dock inflätats i måleriskt ljusa, snirklande abstrakta former, som ger bilderna ett märkligt uttryck av sorg, saknad och melankoli. Den ångermanländska naturen präglas förvisso av kontraster mellan dramatik och skönhet. I ett område mellan några smala björkar vid stranden på Box hörs en kvinnlig röst, på omisskännlig sjungande finlandssvenska, i några korta meningar sammanfatta ett långt och händelserikt liv. Finlandsfödda Lisbeth Grägg har utnyttjat den hemlandspåminnande miljön vid Ångermanälven för att i en koncentrerad installation berätta om ett minne från barndomen. Hennes pappa skadades i kriget, en sak som ingen pratade om, och efter hans bortgång har Lisbeth Grägg intervjuat sin mamma. I installationen, med en bifogad text om minnets fallgropar, kan man sitta och lyssna till moderns stillsamma reflektion och samtidigt blicka ut över den vackra stranden och älven. Här kan man prata om hållplats i livet, i en både enkel och gripande gestaltning.

© Alf Björk BUS 2006 "Samling" (Mixed media)

Inne i konsthallen står en till synes musealt belamrad vägg av Alf Björk, en tät ansamling av brokigt inglasade små lådor. Djurskelett, torkade växter, bitar av biologiska och geologiska fragment, hopträngt i en slags manisk ansamling med små lampor som sticker ut som lysande ögon. Ett slags minnets skräpkammare, där en enda liten sak plötsligt öppnar en värld av hågkomster och associationer. Gyttret och anarkin i installationen är nog också en liten befriande känga åt den så vanligtvis korrekta museala ordningen.

© Barbro Hemer BUS 2006 "Arvsband II" (Tusch)

En parallell till Alf Björks vägg är Barbro Hemers ”Arvsband II”, något som när jag kom in på Box verkligen såg ut som en infälld bokhylla i konsthallen. Men här handlar det om en minst sagt häpnadsväckande minutiös målning utförd enbart i tusch. Ett bibliotek av namnlösa böcker där erfarenheter samlas bokstavligen med ryggen mot världen. Dubbelt upp: en besatt studie av vårt besatta behov att spara historien. Målad med den tunnaste av färger, som ett minnets beslöjade grafologi.

© Lisa Fjellman, "Tålamod emellan mod" (Inst./performance)

På vernissagen utförde Lisa Fjellman en performance som sjöjungfru, i anslutning till en installation om samhällets våld mot kroppen, det fysiska och det psykiska. Hon läste upp en text om de premisser och sammanhang som kvinnan (och mannen för den delen) lever under, och som vi ständigt måste förhålla oss till och banka meningen ur. Framför henne hängde en slagpåse i bilden av en kvinnotorso med de olika begreppen textade på sig, och med ett par röda boxarhandskar på golvet. Ett hårt liv att utkämpa, och hur främmande och tankeväckande blev inte Lisa Fjellmans sagolika uppenbarelse i sammanhanget. Vad är det vi slår på egentligen?

© Ewa Berg BUS 2006 "Udda dagar, jämna nätter/100 nyanser av grönt" (Ljuslådor, detalj)

I verket ”Udda dagar, jämna nätter/100 nyanser av grönt” samlar Ewa Berg halvabstrakta bildcollage i åtta mindre ljuslådor, allt inramat av ett på väggen målat vikningsschema för ett emballage. Åter har vi förpackandet, men här mera som yta och fetisch, med en lätt popig och humoristisk slagsida. Gunilla Falck visar amorfa målningar som vrider sig mellan det växtlika och djuriska, likt ett måleri som i sig själv är en organism. Ett stort metallisk klot hänger i ett mörkt kamouflagenät ner från taket i Gisela Erikssons objekt ”Lost, found and cought”. Det kanske mest minimalistiska och oroande verket i utställningen.

© Maria Lavman, "Edron" (Akryl på trä)

I cafédelen på Box kan man inte undgå den flimrande videon ”Tapepainting” av János Vetö, där slingrande pastellfärgade band böljar om vartannat. Tittar man på de två bilderna därunder av Maria Lavman förstår man filmens koppling till hennes breda överkorsande band som täcker en kvadratiskt lätt oregelbunden yta. Det visar ett konstruktivistisk, liksom uttänjt måleri men också en bild av övertejpning, förslutning, ett väl förpackat gömsle bakom en dekorativ yta. Filmen och målningarna suddar ut gränserna mellan konst och verktyg, mellan illusion och praktik.

© Tuss Lysén BUS 2006 "Interior 2006" (Inst. detalj)

I hela caféet hörs en engelsk text läsas upp av Tuss Lysén, och det är mera varifrån ljudet kommer än vad hon säger som får mig att klättra uppför trappan till hennes gröna ”Interior”. Stående framför det växtgröna matbordet, med den lika gröna stolen och den upphängda skyddsrocken, får hennes text allt mindre betydelse i proportion till det man ser framför sig. Man förstår omedelbart den otäcka känslan av ett gastkramande tillstånd, hur den artificiella, teknokratiska utvecklingens mörka sidor lagt sig som ett sjukt filter över hemmiljön. Samtidigt, och paradoxalt, och inte mindre oroande är framtoningen av tillrättalagd design, i den uniforma förpackningen, som gjord för ”simple safe compact living”…

Så återkommer ändå på något sätt ett för vår tid välbekant tema genom utställningen: förpackningens lockelse och förbannelse. I Alf Björks museum, i Barbro Hemers bokhylla, i Ewa Bergs kartonginramning, i Gisela Erikssons nätfångst, i Maria Lavmans och János Vetös tejpbilder, i Tuss Lyséns gröna filter. De övrigas verk kan man i det sammanhanget, om man så vill, se som olika öppna ventiler till naturen, skapandet och motståndet. De intressanta dialoger som då plötsligt uppstår i utställningen blir bonus och belöning för den som ger sig tid att stanna upp vid Rostrums hållplats.

Observera att utställningen endast visas lördagar och söndagar fram till 10 september.

Text och foto: Jan K Persson