Karin Ögren
Galleri Utås, Husum, till 6 aug.

© Karin Ögren, Guess my destination II, olja

I Karin Ögrens utställning pågår kollisioner, uppbrytanden och ett dubbelseende mellan det figurativa i landskapet och en abstrakt konstruktivism. Det blir ett möte mellan idé och natur. ”Guess my destination” är titeln på två stora målningar och skulle också kunna gälla för hela utställningen. Små landskapsmålningar är inplacerade och transformerade till geometriska detaljer i ett större universellt eller kanske kosmiskt sammanhang. Man får hela tiden gissa sig fram till vad som är fokus i bilderna, om det är det välkända och trygga landskapet eller någon planritning för en poetiskt översinnlig naturkonstruktion. Granen, som silhuett, återkommer i flera målningar, likt en gäckande logotype för naturens bortvändhet, oåtkomlighet och hemlighet. Som en transformator som skickar oroande dunkla strömledningar från naturen in i konstens och konstruerandets så ofta stränga systembygge. Det är som bäddat för romantiska överladdningar.

© Karin Ögren, Små lätta moln, olja

Det intressanta är ”brottet” att låta naturalism, i det här fallet visserligen skenbar och i viss mån marginaliserad, möta konstruktivistisk form. Det låter sig inte göras hur enkelt som helst när det rör sig om sådana diametrala storheter. Om man nu inte är ute efter någonting helt offside. Offsideregeln inom fotboll har ju ändrats så att en spelare numera kan placera sig i offsideläge så länge han inte påverkar eller är inblandad i spelet. Någonstans där kan jag tänka mig Karin Ögren. Som en utanförstående betraktare av landskapet som ett verklighetstroget spel lika mycket som ett imaginärt, och där hon när som helst kan kliva in och dramatiskt ändra skeendet.

© Karin Ögren, Sister, olja

Hur ska man få grepp om den nästan obscent organiska naturen? Den är både majestätisk och irrationell i sin till synes kaotiskt och slumpmässigt utvecklande form. Karin Ögren låter bitar av ett landskap, en sorts landskapets minnesluckor i dubbel betydelse både tömda på och frigörande av minnen, få agera som ventiler mellan natur och konstruktion. Den geometriska överbyggnaden skapar försök till ordning kanske mera av upplevelsen av landskapet än själva landskapet. Jag ser också målningarna som hypotetiska verk, en strategi inför bemötandet av ett landskap, som val av förhållningssätt, en slags dramaturgi. Omvänt är det också ett försök att bemöta den abstrakta konstruktionen med föreställande argument, som en påminnelse om att ingenting aldrig kommer ur ingenting. Jag kan slå vad om att den norrländska granen, i sin solitärt högstämda form, står närmare en Malevitj eller en Mondrian än en någonsin så traditionell landskapsmålare. Eller, för att spetsa till det - vi är alla födda under Granens kappa.

© Karin Ögren, Atlas, olja

Text och foto: Jan K Persson