Elis Eriksson, Box Kraftverk - till 8 aug.

Elis Eriksson föddes 1906, var brorson till den kände skulptören Christian Eriksson, utbildades på Konstakademien och verkade också som skulptör fram till hans ”andra födelse” i slutet på 1950-talet, då någonting hände som förvandlade allt och framförallt hans konst som han sedan ständigt utvecklade fram till sin död 99 år gammal i januari i år.

© Elis Eriksson - "Hat", blandteknik på duk.

Livet som konsten och konsten som livet. Utan gradskillnader där kategorierna är upphävda inför en enda sammanhållande registrering, en sorts fortlöpande nästan automatisk skrift av livets energi. Så kan man kort sammanfatta Elis Erikssons konstnärskap. Han pratade om ”frekvenser”, de energiknippen eller händelsehorisonter som styrde hans arbete. Att kalla Elis Eriksson för surrealist är kanske en överloppsgärning, då han ville förneka modernismen och egentligen allt som låg kronologiskt bakom nuet. Men utan tvekan kan jag se honom som en sådan, i hans bångstyrighet, i öppenheten för kaos, det undermedvetna och det transcendenta. Men ställer man honom utanför konstens inordningar, vilket han ville, vore det kanske mer adekvat att kalla honom en vildsint rapportör från ett utanför- och underifrånperspektiv. Efter den ”andra födelsen” i 50-årsåldern inledde han sina märkliga och trotsigt poetiska bilddikter, vilka han själv kallade konstnärliga rapporteringar. Det gav honom en särställning speciellt hos andra konstnärer. Hans arbete sökte en kontinuerlig identifikation av sig själv som skapande människa, utan rädsla för det kaotiska och slumpmässiga i livet. Med förgängliga material och med gubbstreckliknande teckningar berättade han om sitt dagliga liv, om olika möten, repliker han hört, och han skrev ofta ned orden som de uttalades, som ”åkk” för ordet ”och”. Texten omvandlades till bilder, och bilderna till text. Allt plöjdes ned till en varseblivningens mylla, till en spegel för livets och konstens irrationalitet.

© Elis Eriksson - "Detalj" - blandteknik på duk.

Sommarens utställning på Box Kraftverk visar några sparsmakade prov på Elis Erikssons verk. Det iögonfallande är allvaret och tyngden, hur han skär ut och förstorar och nästan spikar fast språket som nervtrådar vilka förbinder olika element i bilden. Den hårda kontrasten och klipptekniken gör att man inte vet vad som är framför eller bakom, och försöket att ”läsa” innehållet med hjälp av texten faller snart platt inför det abstrakta och egenartat tillknycklade formspråket. De ser ibland ut som uppförstorade fragment av någonting annat, och en av bilderna heter också ”Detalj”. Så kanske Elis Eriksson till sist ställer in sig i raden av mystiker, de som i besvärjande tungomål pekar mot något större utanför bilden, något oåtkomligt och främmande, men som ändå kastar sina starka signaler oss rakt i ansiktet, dessa ”frekvenser” omkring oss.

Text och foto: Jan K Persson