”Privat,
personligt, gemensamt”
Film av Cecilia Lundqvist och Andreas Korsár
Spectra, Länsmuseet, till 30 nov.
Det tar cirka tio minuter att sitta på de obekväma träbänkarna i Spektrarummet och se de fem kortfilmerna av Cecilia Lundqvist och Andreas Korsár. Det är kanske tanken med bänkarna att man inte ska sitta för länge, men nog vore det väl dags snart för en ändring till något komfortablare. Grejen med Spektra är ju att man ska ha möjlighet att sitta kvar och se om filmer mer än en gång, på samma sätt som man återupprepande kan betrakta ett konstverk på en vägg.
©
Cecilia Lundqvist,
ur "Chips"
Obekväma kan man också säga att de aktuella filmerna är, i den meningen att de berör olika former av mänsklig psykologisk stress. i Lundqvists ”Chips” handlar det om en kvinna med hatkärlek till chipsätande vilket hon projicerar på sin stackars hund. Hundkojan är mikrovågsugnen, och ibland släpper hon ut hunden för att locka med ett smakprov dock utan att ge en minsta bit. Hon ställer sig framför spegeln för att se hur hon sväller ut runt magen och kostar på sig ett halvhjärtat leende, då hon vet att hennes alias, hunden, får ta det egentliga illamåendet.
©
Cecilia Lundqvist,
ur "Chips"
Med två 4-sekundersfilmer, den ena om en flicka med hund och den andra om två grabbar med en fotboll, visar Korsár prov på extrem kortfilm. Frågan är om man hinner uppfatta något mer än själva förloppet, att en flicka passerar med en hund i släpkoppel, att en pojke kastar en fotboll i bröstet mot den andre. Båda händelserna är vanliga företeelser, och det är bara i en återreflektion man tänker på det destruktiva i handlingarna. Andreas Korsárs två övriga filmer visar också vardagliga skeenden som vi alla känner igen. I filmen ”Angelika” är huvudpersonen bekymrad över sin frisyr. Hon får syn på en svart kråka genom fönstret och får en tillfällig ingivelse att drastiskt ändra hårsvallet, men vågar sedan inte bryta mot normen fullt ut. I den avslutande filmen ”N.Y. Hotel” möter vi två personer i uppbrottsstämning på morgonen i ett hotell. En kniv utan smör stryker skärande över ett torrt bröd. Övergivna blickar och försiktiga närmanden, avsked bakom gardinen.
© Andreas
Korsár, ur "N.Y. Hotel"
Filmerna ingår i Spektras filmserie ”Privat, personligt, gemensamt” och i informationsbladet beskriver curatorn Sofia Curman ingående om innehåll och budskap. Jag tycker dock att hon lite väl mycket övervärderar filmernas sociala eller psykologiska betydelse, då effekten kan bli att man ser dem som illustrationer till givna teser. Filmernas bärkraft, i sin för mig ibland svårsmälta kryptiska tafflighet, är ändå de undflyende bisarra stämningarna. Läser man filmerna bara för budskapets skull är risken stor att man missar de små absurda vändningarna och mellanrummen. Mycket i den animerade filmen bygger på den visuella slagkraften, i teckningens irrationella rörelsemönster och uttryck. Animation är både teckning och film och det är i bråddjupet däremellan, som jag ser det, som det viktigaste konstnärliga värdet i tekniken uppstår.
©
Cecilia Lundqvist,
ur "Making pancakes"
I samband med utställningens öppnande visade Cecilia Lundqvist under en kväll flera av sina filmer. Dessa har under senare tid gått mot ett allt större socialt och politiskt engagerat innehåll, där inte minst collaget spelar stor roll. Maktkampen mellan kvinna och man, hur våldet i samhället påverkar barnen och de psykologiska mekanismerna i olika relationer är några av infallsvinklarna. Lundqvists formspråk är distanserat kylig och observerande, och den latenta atmosfären av hot och våld gestaltas skickligt i repetitiva omtagningar, hårda klipp och skruvade bakgrundsljud.
©
Cecilia Lundqvist,
ur "Scratch and Sniff"
Filmerna är noggrant genomarbetade i sitt hantverk men lämnar en dyster och melankolisk eftersmak. Som jag uppfattar ligger styrkan hos Cecilia Lundqvist i hennes visuella bildspråk, mera än i det berättande budskapet. Det kändes nu ibland som ett ambivalent om än sofistikerat spel mellan form och innehåll, men där ingen egentligen kom segrande ur. Å andra sidan kan man ju möjligen se detta som en relevant konstnärlig avsikt, att spegla vår tid av upplösning mellan de två begreppen. Vi ser bilder men vi förstår inte längre vad de betyder.
Text och
foto: Jan K Persson.
06-11-14
