Bättre sent än aldrig
Om hur Kubal fick sin konst

Statens Konstråd har funnits sedan 1937 och har sedan dess haft ansvaret för konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader och lokaler.

När Konstrådet nu år 2005, efter 30 år av statlig kulturpolitik med målet att ge breda samhällslager tillgång till konst och kultur, på regeringens uppdrag för första gången genomför en konstnärlig gestaltning på verkstadsgolvet i en privatägd industri, kan det tolkas som en omvändelse under galgen. Vårens hot från statskontoret om att lägga ner Konstrådet pekar på det, liksom att nästa år är ett valår.

Till och med kulturminister Leif Pagrotsky har varit på Kubal I Sundsvall och beundrat det annorlunda och unika projektet. För honom gäller det att visa sitt engagemang för eventuella väljare bland det arbetande folket, eller åtminstone de som har några jobb, så länge de har några. Kubal är ett företag som står under återkommande nedläggningshot på grund av de höga energipriserna (alla vet varför energipriserna är höga).

Enligt en gammal regel skulle en procent av statens byggkostnader gå till konstnärlig utsmyckning (nedläggningshotet mot Konstrådet kan bottna i att staten för närvarande förändrar sitt fastighetsinnehav). Men varför just statligt anställda ska ha privilegiet att ha utvald konst på sina arbetsplatser har för mig varit en gåta sedan den dag i början av 1990-talet, då jag, på den tiden teleanställd, med egna ögon såg hur miljön i det statligt byggda telehuset i Sundsvall lyftes av den konst som Statens Konstråd installerade. Konsten kom endast de som jobbade i fastigheten och besökare till godo.

Allra märkligast är det ändå att det krävs designår, regeringsuppdrag och medverkan från Svensk Form för att några arbetare på en fabrik i Sundsvall ska få en dräglig, estetiskt tilltalande och funktionell miljö för sina pauser och möten. Vem har inte brytt sig? De som äger fabriken, facket, eller arbetarna själva? Kanske finns helt enkelt inte kunskapen.

Karin Kämsby