sidledes

Stina Stigell
Rådhuset, Ö-vik, t.o.m. 11 sept.

Åter har en sparsmakad rumslig installation erövrat konsthallen i Örnsköldsvik. I våras var det Anders Jansson som med sina små träfigurer lyckades inta rummen. Leker med proportioner och förskjutningar gör också skulptören Stina Stigell, Stockholm. Ett normalstort tält uppspänt på golvet ser både lätt, ljust och ombonat ut, kanske gjort i något nytt exklusivt och miljövänligt material, innan man kommer närmare och ser att det handlar om sammanfogade lagbokstexter i gulblekt papper.

Med ens studsar olika innebörder mot varandra, från camping till fängelse, från frihet till organisation, från natur till politik, från vinden till språket, ja, språket är ju också ett sorts tält som vi kanske tar skydd under. En riktig flugsmälla i plast och aluminium men hela fyra meter lång står uppställd i ett hörn. Vad är det för fula flugor som ska smällas? Möjligen syns resultatet i ett av de mindre rummen, där katastrofen inträffat: en mycket liten pappersmodell av en stor mängd sammanbyggda bananlådor har raserats, rivits eller rentav fått ta emot den stora smällen.

En randig väst i silkespapper likt en tom byst, kalenderblad med krampaktigt handmålade siffror för svarta och röda dagar, skellett av plastmöbler tömda in på de bara, vita benen. Stina Stigells utställning skiljer inte ut sig från många andra samtida installationer som brottas med relationerna mellan objekt och identitet, makten och det privata. Ofta skickligt hantverk, subtila blinkningar, ironiska vändningar. Det slirar mellan upplevelser och synvinklar. Kanske är detta något bra, kanske är detta något man kan invända mot. Det beror på hur hårdhudad man som betraktare blivit mot friktioner. Men Stigells ”Lagbokstältet” lyfter sig i alla fall en bra bit över mängden.

Text och foto: Jan K Persson