OM KONSTKRITIK

Studier av konstkritik i svensk press 1990-2000
Red: Jan-Gunnar Sjölin
(Palmkrons förlag 2003)

Jan-Gunnar Sjölin är mannen som går grundligt till väga. Han verkar som professor i konstvetenskap vid Lunds universitet och gjorde bland annat ett nedslag här förra hösten på länsmuseet. På 80-talet företog han en djupdykning i surrealismen som resulterade i tegelstenen ”Den surrealistiska erfarenheten, del 1: Upplevelsen”. Motstycke till surrealistisk närgranskning får man nog leta efter på våra breddgrader. Nu senast ligger Sjölin bakom ett forskningsprojekt, där han tillsammans med sju andra forskare i Lund synat den svenska konstkritiken under sista decenniet på förra seklet. Allt har sammanfattats i boken ”Om konstkritik”. Även om kritiken under de senaste åren på 2000-talet förskjutits något mot det mer relationella och samhällsorienterade ger ändå boken en bra bild av konstkritikens bevekelsegrunder i vår tid.

Projektet har studerat ett urval av de största tidningarna i landet och dess bevakning av samtidskonsten. Inledningsvis redogörs inträngande kring strukturen i kritikerskrivandet, om bakgrunder, kön, yrkesförhållanden och annat. Av 29 tidningar (Sundsvalls Tidning den enda från vårt län) har ett hundratal skribenter svarat på en grundlig enkät, som till exempel visar att det numera är en relativ jämn könsfördelning, att de flesta har akademisk bakgrund, att majoriteten jobbar som frilanskritiker på en tidning och på deltid, och att tonvikten läggs på bildkonst (hela 87 % i jämförelse med konsthantverk, design och arkitektur). Hur ser man då på sin uppgift som konstkritiker? Att informera om en utställning har låg prioritet och det ligger nog i yrkesrollen, där i stället beskrivning av en konstupplevelse tillsammans med egna värderingar och åsikter har en framskjuten plats. Intressant är att de flesta kritiker som är fast anställda vid en tidning också ser sina egna åsikter som den viktigaste uppgiften, nota bene att de har det förtroendet.

När det gäller innehållet är det den analyserande och tolkande konstkritiken tillsammans med den konceptuella (insatt i sitt sammanhang) som anges som det viktigaste. Däremot har den funktion som traditionellt förknippas med en konstkritiker, den värderande, sjunkit betydligt i rang. Kritikern som allsmäktig smakdomare hör numera till en förgången tid, samtidigt som konsten också blivit allt mindre renlärig eller entydig. Den noggranne läsaren av konstkritik kan dock även idag mellan raderna lägga märke till mer eller mindre outtalade värderingar. Dessa maskeras numera lättare i ett alltmer sofistikerat språkbruk.

Huvudmaterialet i boken består av ett antal genomgångar av kritikens syn på några viktiga konstskeenden i Sverige under perioden. Det största utrymmet ges till utställningen ”Måleri - det utvidgade fältet”. Den visades på Magasin 3 i Stockholm och på Rooseum i Malmö, delvis med olika innehåll. Här har Jan-Gunnar Sjölin själv med pedantens noggrannhet plöjt genom hur ett 25-tal kritiker förhållit sig till utställningen. Floran av betraktelsesätt växer med utställningens vaga och experimentella karaktär av måleri och skulptur, man imponeras och ställer sig frågande inför olika verk, man beundrar vissa konstnärer och förbigår vissa. Något enhetligt förhållningssätt finns inte och för de flesta kritiker är det svårt att gripa utställningens idé om det rumsliga måleriet, vilket gör att man ofta går som katten runt den heta gröten. Kapitlet är som en spännande deckarläsning om konstkritikerns ibland omöjliga uppgift, att verbalisera den konst som i många fall söker sig långt utanför språkets gränser.

Ett annat intressant stycke i boken handlar om Gerhard Richters retrospektiva utställning på Moderna Museet 1994. Få konstnärer har mött så motstridiga känslor bland kritiker, mycket för hans respektlösa sätt att blanda olika stilar i sitt måleri. I ett rundabordssamtal som återgavs i DN möttes både kritiker och konstnärer i en slags rättegång om ”Richters betydelse och måleriets ställning i dagens samhälle”. Här höjs temperaturen betydligt och på ett sätt speglar diskussionen hur måleriet fortfarande kan röra upp sinnena, utifrån en konstnär som vägrar ställa in sig i något led. Helt klart sätter Richter det samtidsteoretiska kritikerfältet på svåra prov, och skrivande konstnärer som Jan Håfström och Ola Billgren rycker in och underblåser striden. En slags insiderkritiker är just den konstnär som också skriver om konst. Både Håfströms och Billgrens verksamhet som kritiker tas upp i två artiklar, vilket visar att boken strävar efter ett större sammanhang än bara den vanliga dagskritiken. Här undersöks vilka strategier som formar de ofta personliga och filosofiska texter som de två har blivit kända för.

För övrigt tar boken upp det arkitekturkritiska bemötandet av det nya Moderna Museet, där till exempel metaforen ”kassaskåp” får stort genomslag. Man undersöker också konstkritikens ”språkbilder” i samband med utställningarna på Wanås skulpturpark, där den omgivande naturen lätt blir en konkurrent eller samtalspartner till konsten. Intressant att jämföra med konst som visas i den vanliga vita kuben. I en artikel om genusperspektivet på Cindy Sherman (vid hennes utställning i Malmö 1995) slås författaren av hur endast förnamnet Cindy ofta användes i olika artiklar, som om den kvinnliga konstnären automatiskt bemöts mera personligt än en manlig motsvarighet. Stjärnkulten kring Sherman gjorde också att hennes person fick stor uppmärksamhet, och man överraskades av ”hur liten och spröd” hon syntes trots hennes storhet och betydelse i konsten. Den hårfina gränsen mellan konst och liv, mellan konstens som studieobjekt och som verklighet vilket Sherman arbetar med och som alltmer speglas i samtidskonsten, gör det faktiskt paradoxalt svårare men intressantare för diskussionen om kön och konst. Det var lättare förr att se skillnaderna, då konsten i stort sett ensamt förmedlades och tolkades genom den manliga blicken.

”Om konstkritik” är knappast någon pamflett eller omstörtande kritik av kritiken. Det kanske intressantaste med boken är dess grundliga analys om konstkritikens språkmetoder plus att det rör sig om en sällsynt bra inventering av kritikens syn på konsten i Sverige på nittiotalet. Den tar upp viktiga tendenser, spelet mellan det vedertagna och det nya, om konstens avhegemonisering och ständiga pånyttfödelse och att vi alltså befinner oss i en avgörande tid om konstens egenvärde. Man kan ju fråga sig när man såg en betydande nationell konstdebatt senast? Temperaturen har sjunkit när konsten störtat ned från sin piedestal och flyter omkring som en osäker valuta. Det går knappast att förvänta sig en konstens revolution i denna samtid men kanske en revalvering vore på sin plats?

Jan K Persson