Konstnärer har alltid varit beroende av sina mecenater, vare sig de öser ur privata eller allmänna medel. Att så här en kort period få överleva enbart på sin konst är ändå få förunnat.

Uppgiften var att göra bildunderlaget till en konstalmanacka för år 2004, att ges ut av projektet ”Konsten i världsarvet”. Den almanackan finns sedan en tid i handeln och gör väl knappast Margaretas Petrés bilder full rättvisa.

Att Margareta Petré valde att utföra själva originalbilderna i mycket stora format hör ihop med hennes personliga sätt att arbeta, men det gav samtidigt förutsättningarna för att visa årets alla tolv bilder i ensammanhållen utställning, som nu på Länsmuseet Västernorrland i Härnösand. Därmed presenteras originalbilderna till almanackan i en traditionell konstutställning om Ljuset och Höjderna i Nordingrå, skulle man kunna säga.

Detta är en konstnärs personliga tolkning av vårt märkliga världsarv och det är konstnärernas personliga och varierande tolkningar som vi behöver för att ständigt förnya vår upplevelse.

Sitt uppdrag har Margareta Petré fullföljt med den äran.

Torgny Åström

Tyvärr har man valt att också här presentera bilderna i samma ordning som årets månader, och inte med en hängning där bilderna fått spela med varandra i en estetisk följd. Utställningen i sin helt får därmed en onödigt tunn och splittrad karaktär.

Trots allt detta är det ändå möjligt att inför varje enskild bild stanna upp och förnimma något av den stämning som kan ha inspirerat Margareta Petré. Med Ringkallen i Nordingrå och ljusets skiftningar över dygnet och året som utgångspunkt har hon på gränsen mellan det figurativa och det i färg upplösta gett klangackord som är fjärran de ackord andra generationer Nordingråmålare gett oss. Där det förr fanns doftspår av det tunga arbetet, det enkla livet och de erotiskt böljande bergen, ges nu en nästan viktlös kontemplativ slöjdans. Det kinesiska landskapets bergtoppar kan anas och kanske något trolskt från Hobernas värld infinner sig.