LG Lundberg
Stängsel, målningar teckningar och objekt från 1973–1979
Från Stockholms skärgård, måleri från 1993–2004

Sundsvalls museum
En man och hans stängsel
En underhållare har kommit till stan. LG Lundberg berättar med komiska poänger och stor scenvana om när han skulle illustrera fyra dikter av Werner Aspenström. Endast Gunnebos staketstängsel erbjöd ett tillräckligt allmänt och abstrakt uttryck för detta ändamål.
Sedan kunde han inte sluta. Motivet upprepades och utforskades under en sjuårsperiod i alla dess former. Det var inte alltid roligt att måla stängsel och det hände att folk gick i taket. Målningarna retade gallfeber på människor som krävde mening och socialt engagemang av konsten samt ansåg sig ha rätt att styra dess innehåll och form.
Stängselperioden inträffade på 1970-talet, under bokstavsvänsterns glansperiod och Lundberg berättar med lustfyllt hat hur människor, utrustade med foträta skor, feministiska åsikter och maktpositioner i konstvärlden, vägrade köpa in hans verk. Nu har tiden hunnit ikapp honom och våren 2004 visades den uppmärksammade utställningen Stängsel på Magasin 3 i Stockholm.

Det är i stort sett samma utställning som nu kan ses i Sundsvall. Saknas gör bland annat målningen Neonljuset från 1971, men det mesta är med.
Här finns ett oändligt antal stängselmålningar i blyerts, kol och olja samt olika versioner av den form som utgör stängslets mellanrum. Lundberg kallar formen för stängslets minsta gemensamma nämnare. Den består av det lilla stängselhålet och de intilliggande bitarna av ståltråd. Denna form har han till exempel odlat som gräsplätt, stansat i metall eller snidat fram ur massiv mahogny.
Här finns också fotorealistiska målningar från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Den gamla strykerskan (1968) föreställer en utrangerad pressmaskin, men hon som skötte den är inte med på bild. Också målningarna av sjukhusskärmar är tomma på människor och frågan är vad som döljer sig där bakom skärmen. I det hemlighetsfulla ljuset som sipprar fram därifrån.
Personligen har jag svårt att bli särskilt betryckt, undrande, eller känna någon större existentiell tomhet inför dessa verk, det är helt enkelt för roligt. Lundberg ställer tillvarons absurditet på sin spets. Är vi innanför eller utanför hans stängsel? Vem vet? Det har sedan länge funnits en befrielserörelse för burhöns i Sverige, men frågan är om inte människorna också skulle behöva befrias från sina stängsel.

Samtidigt ställer Lundberg ut det han håller på med nu, måleri från Stockholms skärgård, i ett särskilt rum. Konstnären uttrycker här sin känsla av skärgården, bilderna återger inte landskapet som det ser ut. En serie miniatyrer är målade på plastbelagd, bruntonad kartong, före detta bakstycken från inramade tavlor. De tidigare ägarnas, eller upphovsmännens, anteckningar finns kvar på kartongen och skymtar som reliefer i bakgrunden. Materialet har haft ett tidigare liv. Kartongen är inte syrafri och har därför blivit brun. Vad som händer med dessa målningar i framtiden är osagt, kanske blir de svarta.
Känslan i skärgårdsmåleriet påminner om Strindbergs skärgårdsmålningar, men hos Lundberg är uttrycket mer monumentalt och mindre subjektivt, även om han talar om att han uttrycker sin känsla av skärgården. I hans bilder är det en målare som talar, en för vilken den gestaltande konsten är det främsta uttrycksmedlet. Här finns ett meditativt lugn och en uppmärksamhet inför de ögonblickliga skiftningarna hos havet, vindarna och himlen. Det ger en känsla av intensiv närvaro.

Lundberg berättar att när han var ung var landskapsmålare det sista han ville bli. Nu står han där med sina landskap och är väldigt nöjd. Kanske har han brutit igenom sitt eget stängsel, stängslet mot sina känslor, och vågat måla dem.
Hela utställningen rekommenderas starkt.

Text och foto: Karin Kämsby