SOMMARUTSTÄLLNINGAR
på HÄRNÖSANDS KONSTHALL

Härnösands kommuns egen konstcurator Kjerstin Schenell ansvarar tillsammans med sin rådgivande konstnärsgrupp för valet av alla sommarens utställningar på Konsthallen.

I Galleriet visar Härnösandskonstnären Rune Hagberg (klicka och läs vidare) tolv sena verk och ett från 6o-talet.

I de övre salarna visas ett intressant val ur Qvistska samlingen med verk av bl.a. Picasso, Chagall och Matisse och ett speciellt urval magnifika grafiska blad av Axel Fridell. Allt detta erbjuds i sommar tillsammans med en utställning av två inbjudna konstnärer från Uppland, Karin Ulfsdotter och Lo A Månsson. De två har tidigare ställt ut sina verk tillsammans, ofta samlat kring något tema. Här ger de oss en stunds avkoppling i en formvärld och bildvärld där de leker obekymrat med rum, tid och rörelse. Det hela kan påminna om sommardoft och dans.

DANS
Karin Ulfsdotter visar ett femtiotal skulpturer i järn, brons, betong, trä och vax. Hon arbetar med ett formspråk, som i skulpturgruppen ”Dansar de”, vilket i ena stunden kan associeras till upp och nedvända blomskålar för att i nästa stund bli till kjolar i virvlande hambo eller polska, för att sedan förvandlas till…

Formerna litar på betraktarens öppna vilja till tolkning, det ena är beroende av den andra. Och formernas tolkning är också beroende av det rum de råkar befinna sig i. Ur rummet väggar träder därför fram eller sjunker in en fläta, en kjol, ett vad som helst. I Karin Ulfsdotters verk finns ett spel med formen, rummet och livet, utan något egentligt ifrågasättande. Det bara är.

SPÅR
Lo A Månsson visar närmare femtio målningar. Hon säger sig vara besatt av ”det obetydliga”. Och hon ger oss några spännande associationsord till sina verk, som spår, snigelslem, spindelnät, spillning, spott, stigen, sarga, såra, spåra, och tiden. Av dessa fäster jag mig speciellt vid Snigelspår som en möjlig väg för tolkning; tillfälliga spår ur tidens ständiga vandring. Lo A Månssons bilder innehåller ofta tecken som tycks ha uppstått av samma tillfällighet som en snigels slemmigt gnistrande spår, eller som barkborrarens efterlämnade magiska tecken.

Jag erinras av både Karin Ulfsdotters och Lo A Månssons verk om något jag sett och upplevt, men jag förs inte vidare. Det är som att se i familjealbumet och minnas, men utan att kunna gå vidare. Med Konst bryts alltid nya vägar. Men enbart med spår av tiden som gått rör vi oss bakåt och förblir där vi var, inte det vi skulle kunna vara.
Torgny Åström

©Rune Hagberg/BUS 2004

Karin Ulfsdotter

Lo A Månsson