KAN KONSTEN BLI FRIARE
I ”KONST I DET FRIA”?
Härnösand, Mellanholmen

I tiotals år har Härnösands kommun med Konsthallens hjälp arrangerat en utställningsdag, kallad ”Konst i det fria”, på Mellanholmen. På svajiga skärmar har här genom åren visats en ocensurerad blandning av erfarna konstnärers och amatörers verk. Men framför allt har det varit en arena för de oetablerade, då och då förstärkt med verk från det tyngre konstnärsgardet. Det är mycket bra att kommunen ordnar denna lilla folkfest kring allt det bildskapande som sker i Härnösand, i hemmen, på kurser osv.

När det, som i år den 1 september, endast var de oetablerades verk som visades upp, blir naturligtvis utställningen i första hand en angelägenhet för de närstående, släkten och vännerna. Ändå var det rätt intressant, också för oss andra, att få se spåren av all längtan och alla konstnärsdrömmar.

Vad var det då som skiljde dessa verk från galleriernas och konsthallarnas? För mig blir svaret, bilderna saknade ett verkligt tilltal. De sa oss ingenting, utöver att ”här är jag”. De flesta bilderna hade vi sett så många gånger förr, i den ena eller andra formen. Där fanns exempel på skicklig teknik, liksom dess motsats, utan att det egentligen hade någon betydelse för det avgörande: samtalet med ”den andre”, åskådaren.

Hur skall då detta viktiga samtal uppstå? Hur skall vi åskådare kunna bli tilltalade? Jo, endast genom att bildskaparna fortsätter att visa upp sina verk och lyssnar, känner in och sedan vågar gå vidare. Då djupnar ambitionerna. Då blir vi åskådare nyfikna. Därför är detta årligt återkommande utställningstillfälle mycket viktigt. Och naturligtvis borde det kunna ges många flera liknande möjligheter under året och med många, många flera deltagare.

Torgny Åström
2007-09-02