förmåga att skapa en ”plats” med ett innehåll som alla kan relatera till. Och eftersom jag gjort en del verk i komplicerade offentliga miljöer har denna egenskap blivit en tillgång.

2) Dina arbeten präglas av å ena sidan av allvar och å andra sidan av humor. Det ironiska eller dubbeltydiga syns tydligt i exemplen ”Celline” och ”Pärlemor”. Hur ser du på den aspekten, är det två sidor av samma mynt, är det svårt att vara enbart ”allvarlig” när världen ser ut som den gör, kan humorn eller leendet göra oss mera uppmärksamma? Hur ser du på problemet med ironin, är den inte väl uttjatad efter de senaste femton åren?

JN: Det mångtydiga känns som ett effektivt vapen i kampen mot enfalden. Ironiska verk som intar en "von oben"-attityd och helt exkluderar publiken genom obegripliga åthävor blir ju rätt meningslösa. Jag försöker tillämpa Brechts ”Wehrfremdung”, idéer som innebär att man i sitt berättande håller en viss distans för att aktivera åskådarens eget kritiska tänkande.

5) Det humanistiska perspektivet har,
som jag ser det, en avgörande roll i din
konst. Vad är drivkraften för ditt fortsatta
arbete som konstnär, om du kan precisera
det i något så när enkla ord?

JN: Eftersom konsten oftast är ett oartikulerat medium, så kan den i sina
bästa stunder, via känslan och bortom
orden hjälpa till med att öka förståelsen
för och avdramatisera skeenden i vår tid
och på vår plats. Det känns ju som en
viktig uppgift. Sedan hur och på vilket
sätt är ju upp till var och en av oss
konstnärer.

Text: Jan K Persson

Foto: Jörgen Nilsson

Sättet att arbeta är ju också avhängigt av det sammanhang man för tillfället arbetar i. Ett torg i Mellansel erbjuder andra förutsättningar än ett galleri i Malmö.

3) Förutom skulptur arbetar du också med måleri. Där tycker jag mig se ett tydligare poetiskt och romantiskt drag. Beror det bara på att måleri är en mera förförisk och ”mjukare” teknik?

JN: En period i mitt liv var jag helt såld på svepande laveringar/hinnor av Alizarin, Scarlett-Lake och Cadmium-red-deep på papper. Innehållet var helt underordnat formen, lusten att använda rött var viktigare än det faktum att det såg ut som tulpaner och det räckte som bevekelsegrund en tid. Målningarna fungerade i början också som en slags psykoterapeutisk moteld mot den rädsla och känsla av förlust jag kände i samband med min fars bortgång.

4) Du har också inom din konstnärliga verksamhet arbetat konst- och
kulturpolitiskt, som rådgivare i olika sammanhang i kommun och landsting, varit ordförande i KRO-distriktet, och nu som projektledare för Statens Konstråd. Är samhälls- och kulturkritik viktiga
ingredienser i din konstnärliga helhetssyn?
Är du en ”engagerad” konstnär om
uttrycket tillåts?

JN: Konstnären är en del av det samhälle
han lever och verkar i, och av det skälet
går det inte att separera konsten ifrån det
sammanhang i vilken den produceras. Att
hålla sig informerad om Skandia och utfallet
av Landstingets revisioner är ju lika viktigt
som att veta hur man blandar oljefärg,
eftersom båda exemplen påverkar min
situation både som konstnär och
enskild individ.