Christer Carlstedt
grafiker

 
   
       


©Christer Carlstedt/BUS 2002
          


©Christer Carlstedt/BUS 2002
 


©Christer Carlstedt/BUS 2002
             

 


Alla som sysslar med bildkonst vet hur svårt det är att prata om bilder. Eftersom bilden har ett eget språk - bildspråket - kan det inte bli annat än försök till vittnesmål eller tolkningar av det man avläser i bilden. Detta gäller i hög grad Christer Carlstedts teckningar och grafiska blad. Från att i början av åttiotalet ha arbetat med minutiösa och föreställande bilder, från bergsmassiv till byggnadsmiljöer och arkitektoniska motiv, framställer han från nittiotalet och framåt övervägande abstrakta, men fortfarande minutiösa bilder. Och det är svartvitt som gäller, den grafiska grundpelaren. Men det är kanske fel att säga att han är renodlat abstrakt, i meningen att det inte finns någon som helst antydan till föreställande figurativ koppling. Istället har han stakat ut ett abstrakt område med naturen som en slags kompass. I de nonfigurativa elementen, som kan bestå av fläckar, ränder, ihåligheter, spretiga och ihopvävda linjer, skuggor, öppningar och fördrivningar, kan man upptäcka saker som får en att tänka på detaljer och utsnitt från naturen.
En vågad jämförelse skulle kunna vara med poesins egenart, där diktens innebörd ligger outtalad, mellan raderna, men där språket ändå utgår från den föreställande verkligheten. Carlstedts bilder, tänker jag mig, utgår (kanske omedvetet) från den påtagligt närvarande naturkänslan i det norrländska landskapet. Ofta rör det sig om antydningar av detaljer i naturen, ett dike, en vildvuxen buske, en glänta under ett träd i skogen, spår i snön, sprickor i isen, ett suddigt landskap.


 

©Christer Carlstedt/BUS 2002


©Christer Carlstedt/BUS 2002

©Christer Carlstedt/BUS 2002

©Christer Carlstedt/BUS 2002

©Christer Carlstedt/BUS 2002
   


Men också transformationer av natur och landskap, där någonting håller på att övergå och förändras till nya tillstånd, och där just denna övergångsrörelse skapar märkliga möten mellan det föreställande och det ickeföreställande. Jag har sett flera mycket små, oerhört sammansatta och komplexa bilder runt storleken 5 x 5 centimeter, där hela landskap ser ut att öppna sig, och - åt andra hållet - större teckningar som uppenbarar ett slags ögonblickliga, lågupplösande närbilder av ett naturens mikrokosmos.Det lilla formatet tillhör Christer Carlstedt, men han vet att förminskningen alltid bygger på en förstorad utgångsbild, att den lilla bilden bara behöver en liten stunds betraktande för att plötsligt övergå till något större. Och att denna metamorfos endast kan skapas i det paradoxala formatet. Från litet till stort, från stort till litet. Så tänjer sig Carlstedts konstnärliga projekt mellan verklighet och dröm, mellan det sedda och det till synes, mellan in- och utzoomning, mellan avbild och bild, och hela tiden finns landskapet och naturen med i ryggsäcken. Men till hans upptäckter, de enskilda platserna vid de okända tillhållen, finns knappast någon regelrätt skyltning eller bruksanvisning. Man ska alltså inte vara alltför säker på att man gått rätt. Eller är bilden i sig själv en vägvisare? Ett lämpligt sätt att ta reda på det är att besöka hans nästa utställning, som pågår från 1 - 16 februari på Rådhusets konsthall i Örnsköldsvik.

Jan K Persson