Brev till en intendent.

Jag har skickat bilder men inte fått svar. Det är förståligt, följebrevet var kort.
Tystnaden oroar ändå fast den så vackert smälter samman med vintern och min vardag här i utkanten.

Den utställning jag tänkt mig skulle kunna bli mycket bra, om än utan garantier, misslyckandets möjlighet ingår i ambitionen. Vad skulle nyttan annars vara.

Jag vet att ni sysslar med idéer.
Förmåga till abstrakt tänkande är inte min starka sida, det är som om livet på landet inte uppmuntrar till det. Likafullt vill jag hävda att jag rör mig i idévärlden trots att mitt arbete eftersträvar tydlighet och känsla. Och när jag någon gång lyckats öppna en dörr till ett existentiellt rum väjer jag inte ens för det övertydliga. Det viktiga ska stå enkelt för sig själv och bara överlämnas, det är allt det andra som behöver uttolkning. Det är förstås ett risktagande och möjligen en naivitet.
Jag tänker med händerna och om abstraktionsnivån då blir för hög klämmer man sig eller sågar sig i fingret.

Jag tror mig veta att landsbygdens människor vet mycket om det praktiska, om rördragning, värmeisolering och snöskottning, och att det ger ett sätt att förhålla sig till vardagen som skiljer sig från det urbana livet.
Men staden har sin dragningskraft.
Staden är en förtätning av landsbygden, en magnetisk punkt som drar till sig landsbygdens rörelser. En alltmer tvingande rörelseriktning ju närmare staden man kommer.
All utbredning, alla mellanrum och hålrum upphör successivt på resan mot staden. Tiden framstår som en annan sorts tid. Händelserna blir mindre personliga, kommer allt tätare för att småningom bilda ett samfällt brus av ett abstrakt här och nu.
På landet där jag bor är de flesta händelser personligt relaterade. Jag vet vem som sitter i bilen som åker förbi och jag vet oftast vart den är på väg.

Vi stannar kvar, iakttar, vakar över snöleoparderna när de samlar sig inför upploppet. Vi håller oss underrättade.

Jag vill dröja lite vid min nordliga uppehållsort.
Det finns en schablon som häftar vid landsbygdens människor och eftersom jag uppnått den ålder då jag inte längre önskar bli någon utan bara vill vara, måste jag tillstå att jag stämmer in på schablonen. Vemod, försiktighet, långsamhet och så den där naturromantiken. Det senare är egentligen en urban figur, en sommargästdröm.
Vemodet kallar jag själv hellre sorg.
Jag vill slå ett slag för sorgen som livshöjande faktor.
Det finns en sorg i allt. Den finns i lekarna som för den skull blir ivrigare, i drömmarna som blir vildare. En sorg som blandar sig i samtalen, som vidgar sig och djupnar. Och idéerna som lyfter hämningslöst. En sorg som gör skogspromenaderna längre och därför håller oss friska. En sorg över årstiderna som viker av och försvinner bort just som man vant sig och att längtan är starkare än vanan. Den otålighet och den tvehågsenhet som på så vis blandas kallar jag sorg.
I allt detta är jag verksam som konstnär.

Vi ska ingenstans
det här är verklighet
långtråkigheten är en mycket
vacker söndag
vanan och andra egendomligheter
ger sedan de andra dagarna innehäll
på lördag talar vi om framtiden
obeslutsamheten gör småningom
ett innehållsrikt
liv.

Det här är inte oviktigt för den ”installation” jag tänkt mig och som jag med detta brev vill göra er intresserad av.
Jag vill också framhålla att min installation bara skulle vara på tillfälligt besök.
Den fasta arkitektur som er stora sal har och som kan verka tvingande, är för en tillfällig gäst inget bekymmer.
Vi kommer inte att inrätta oss, ställa oss i centrum, bygga från golvet. Vi har vår identitet och centrum med oss. Det skulle gå att känna sig hemma där för en tid.
Jag vill vara övertydlig med detta.
Vårt besök är tillfälligt:
Det är därför jag talar om mitt verk som ”installation”.
Ett rum på besök. En kapsel av flytande tid. En personlig berättelse om vardagen, livet och döden.

Mitt konstnärskap tar sin näring ur landsbygdens förhållningssätt. Dess naturnärvaro, dess praktiska sida och så väntan som också betyder längtan.
Alla landskap är inre landskap när dom är betraktade och utifrån sedda. Annars är dom strängt praktiska, ekonomiska arbetsfält, mätta och värderade in i minsta buske.

De senaste åren har jag allt ivrigare börjat minnas. Att minnas är att påbörja arbetet med döden.
Det är också döden mitt verk kommer att handla om. Mitt arbete pågår nu äntligen jämsides med mig själv.
Till min förvåning har jag upptäckt att ateljén är full av döda skal, torkade och mumifierade djur, fåglar, fiskar, flugor, brända trästycken och andra upphittade egendomligheter. Dessutom förstås delar från gamla övergivna projekt.
Allt detta är nu mitt material. Verktygen hör också hit. Jag har använt dem så länge att mina händer gjort märken, och jag skulle känna igen dem också i mörker. Barnens urvuxna leksaker bor också här. Högt och lågt är blandat. Tillfälligheter och sånt med obestämbar betydelse ingår i myllret. Så det där med döden är inte så allvarligt menat.
Jag känner mig numera befriad från allvaret, har inte något sådant tema och inte något att leva upp till. Nu är det på riktigt och det gör mig på gott humör. Händerna vill och är på gott humör.
Det kommer an på handlaget och humöret om allvaret går att ta på allvar.
Jag försöker här antyda den livskänsla eller som sagt det handlag som jag menar är det avgörande konstnärliga avtrycket, det som kan vara svaret på om något är bra eller inte.

Det är viktigt att säga. Jag vill inte slarva med det här brevet.
Jag gör inte konst av annan konst.

När jag efter min senaste stora utställning (det är från den bilderna jag skickade kommer) fick hem mina verk och ställde in dem i ateljén, de tornar nu upp sig som en skog härinne, förstod jag hur det egentligen borde vara. Det var när de färdiga verken fick möta sina bortvalda delar som den stora gestaltningen kunde skönjas, det är ateljén själv som är verket. Det var inte bara det att skulpturerna så uppenbart hörde hemma här. Utan just det att varje verk fick möta sin hög av bortvalt och förkastat. Och eftersom jag inte slänger någonting blev mötet mycket tydligt och drabbande.

Det här ska inte förstås så att det handlar om skisser, i min ateljé finns inga skisser.

En idé är en luftig historia och de möjligheter som visionen äger med fri utsikt i alla riktningar, försvinner undan för undan när gestaltningen tar form. Allt krymper, blir mindre och hårdare. Jag är inte nöjd med det. Jag vill ha mer. Jag vill att det färdiga ska finnas bland det bortvalda. Jag vill ha en annan process och en större gestaltning.
Jag vill ha med allt, det är min idé.

Så är jag till sist framme vid själva installationen.
Det är alltså min ateljé jag vill uppföra i ert stora utställningsrum. Ett 20 kvadratmeter stort glashus med golv och 3 meter till tak. Genomskinlighet är ett nyckelord. Det stora utställningsrummet är mörklagt men i glasrummet är det full belysning.
Rummets innehåll är ateljéns innehåll. Allt ska finnas med, bord, bänkar, skåp. Men allt är här genomskinligt. Bordet med sitt myller är av glas, stolen är av glas. Det är ett skört rum, en ömtålig plats. De montrar, skulpturer och föremål som nu täcker väggarna får i glashuset torna upp sig efter en annan logik. Den öppna spisen är inverterad till svart form.
Allt är åtkomligt och genomlyst som när tanken är klar och stiger med uppvindarna som tranorna om hösten.
Det här är ingen redovisning utan en fullvärdig gestaltning.
Allt är omhändertaget för sin egen skull. Som en liten biotop av det som livet består av.

Sommaren är en fysisk tid. Det är då man gör saker, den är i det stora hela en snabbhetspremie. Vintern är dess grund och tankens tid. Inte för att vintern är längre men för att vintern äger en tyngd, trots det luftiga sceneriet, som sommaren inte har.
Jag vill tro att min gestaltning har en sådan nordlig tyngd. Och jag vet att det skulle bli mycket vackert.

Kanske har jag omedvetet dröjt till vintern med det här brevet.
Jag hoppas det blir läst med goda tankar och gott humör och jag väntar nu på nytt på svar, och på sommaren så att vi kan börja bygga.

Vänligen.

Mats Caldeborg