Tankar om centrum och periferi
från en glokal horisont

Man skall alltid vara någon annanstans. Parallellt med en vernissage på Länsmuseet Västernorrland pågick öppningen av utställningen Notre Histoire på Palais de Tokyo i Paris. Som en av utställningens katalogtextskribenter var jag inte tvungen att vara där. Med skräckblandad förtjusning föreställde jag mig hur mingel med konstvärldens fixstjärnor skulle ha kunnat te sig. Jag bestämde mig för att utställningen i Paris var ett jippo och slapp därmed spara slantar till en Parisresa.

Performance med Mattias Olofsson på Museum of natural history
"The Nude Ape" 2006, 10 minutes Courtesy the artist .
PERIFERIC 7: FOCUSSING IASI/STRATEGIES OF LEARNING

Det är bekvämt att kunna ställa sig vid sidan om och iaktta på avstånd. Läsa recensionen och kritisera om man vill. Samtidigt är denna hållning i sin förlängning omöjlig. Oavsett var man befinner sig på konstarenan ingår man i ett sammanhang, är del av ett nätverk och struktur.

En stor del av 1900-talet åkte konstnärer till Paris för att var med när konsthistoria skrevs. Några år var New York konstvärldens centrum och det räckte att åka till Venedigbiennalen varannan sommar för att hålla sig uppdaterad i de senaste tankegångarna. Idag ser det annorlunda ut. Biennaler och ateljéprogram poppar upp som svampar ur jorden. Periferin kan när som helst omvandlas till centrum. Det är inte längre en utställning eller en konstnär som är på allas läppar. Istället måste varje konstintresserad hitta strategier för att navigera i informationsflödet.

Inom konstvärlden har de feministiska och postkoloniala teoribildningarna varit avgörande för att förändra de strukturer som implicerade att god konst bara kunde produceras av vita, heterosexuella, medelklassmän. Idag kan man inte göra en utställning med färre kvinnor än män, ej heller göra en internationell utställning som ignorerar Afrika, Asien och Latinamerika. Det finns en progressiv potential i att befinna sig i periferin. Detta har inte minst postkoloniala tänkares nyläsning av västerländsk idéhistoria bevisat. Den geografiska distansen är avgörande för att tillföra ett hälsosamt utifrånperspektiv. Kanon bli granskad och kritiserad med nya ögon.

På samma sätt händer det något när konstbiennaler öppnar i Istanbul, Kuwangju eller Tirana. När det är som sämst blir biennalen en kolonial handling, där en västerländsk konstsyn går på export. När det är som bäst, å andra sidan, öppnar biennalen för alternativa berättelser och dialoger med dessa nya platser. Det är ingen slump att just ”plattform” och ”process” på senare tid blivit ledord i retoriken kring biennaler. Documenta 2002 var först med att skapa plattformar där konstnärer och teoretiker träffades på olika geografiska platser i världen för att diskutera frågeställningar kring globaliseringen. Numera är det legio att biennaler föregås av träffar och arbetsstipendier, så att konstnärer i sina verk både kan arbeta i dialog med varandra och med platsen. Förhoppningsvis blir denna process också en metod för att involvera andra människor i konstprojekten. Samtidskonsten av idag balanserar ofta mellan att bli en progressiv social rörelse som inkluderar människor eller att använda människor i ett instrumentellt syfte, där konstteoretiska diskurser gör att mötet med konsten blir artificiellt för den utomstående.

Med nyfikenhet iakttar jag de rörelser som många konstnärer gör idag. Finansieringssystem uppmuntrar till resor, då det är lätt att få bidrag till dessa, samt till arbetsstipendier i andra länder. Barthélémy Toguo, vars katalogtext jag skrev för utställningen på Palais de Tokyo, kommer från Kamerun och arbetar i Paris samtidigt som han ställer ut över hela världen. För Toguo var det avgörande att komma till konstakademien i Düsseldorf. Först där insåg han vad konst kunde vara, vilken bredd som fanns i material, teknik och innehåll. De kontakter och kunskaper som förvärvats använder han nu för att bygga upp ett residencyprogram i Kamerun. Loulou Cherinet, som är inbjuden till sommarens konstutställning på friluftsmuseet i Härnösand, är också ständigt på resa mellan olika utställningar och produktioner. Vårens senaste geografiska rörelse Sao Paulo - Stockholm - Tokyo - Stockholm - Addis Abeba låter både tröttsam och spännande. Med ena foten i västliga metropoler och andra i hemlandets mylla hittar många konstnärer metoder för att berätta angelägna berättelser och dessutom nå ut med dem.

Installation Mattias Olofsson på Museum of natural history
"Romanian Safari #1", 2006, oak wood and glass, digital print on canvas
63X53X13,5 cm. Courtesy the artist.
PERIFERIC 7: FOCUSSING IASI/STRATEGIES OF LEARNING

De ökade geografiska rörelserna bidrar också till att ifrågasätta den uppdelning som begreppen ”centrum” och ”periferi” bygger på. I texten ”Dialektal kosmopolitism” diskuteras den postkoloniala teoretikern Homi Bhabha dikotomin. Som ung student flyttade han från hemlandet Indien till Oxford för att studera litteratur. Väl i Oxford insåg Bhabha att den essens av västerländsk kultur som han längtat och drömt om inte existerade. På avstånd var bilden starkare. Istället kom mötet med västerlandets kanon att präglas av en brist, där koloniala och postkoloniala erfarenheter lyste med sin frånvaro. Med detta som utgångspunkt lyfter Bhabha fram behovet och ”rätten att berätta”. Här blir berättandet en politisk handling som bidrar till att bli erkänd och representerad.

I dagens utställningspolitik finns det en större medvetenhet om nödvändigheten av att låta periferin berätta. Ett aktuellt exempel på hur dessa idéer praktiseras är Nifcas (Nordic Institute for Contemporary Art) utställning Rethinking Nordic Colonialism. För att lyfta fram Nordens koloniala historia turnerar utställningen på de platser som berörts och fortfarande berörs i frågan: Reykjavik på Island, Nuuk på Grönland, Tórshavn på Färöarna och Rovaniemi i Sápmi/Finland. På detta sätt blir utställningen ett tillfälle för människor att själva berätta och på så sätt aktivt skriva in sin tidigare tysta erfarenhet i den allmänna historieskrivningen. Samtidigt blir mönstret mellan dessa och andra kolonier tydligare. Kanske kan man tycka, att den kritik utställningen riktar, inte kommer berörda människor till del. Samtidigt finns det en pedagogisk poäng att just periferin i det här fallet blir centrum. Mediaflödet gör också att innehållet når utanför de platser där utställningarna och seminarierna äger rum.

Periferic 7 är ett annat projekt som just nu pågår i staden Iasi i Rumänien. Utställningens titel signalerade att staden genom sitt östliga läge har en isolerad position gentemot Europa. En svensk deltagare på utställningen är umeåkonstnären Mattias Olofsson som presenterar sitt projekt Stor-Stina. Historien om lappflickan, som genom sin extrema längd (2,10) kom att turnera runt i 1800-talets Europa som ett inkomstbringande fenomen, kan tyckas långsökt i detta sammanhang, men i Stor-Stinas unika utanförskap, som kvinna, same och lång, finns det en universell berättelse att lyfta fram. Projektet ingår i delen ”Strategies of learning”, där tillgången till information lyfts fram ur ett maktperspektiv.

Även i Västernorrlands län kommer det att ske mer spontana kulturutbyten i sommar. Anders Jansson, vikarierande intendent på Sundsvalls museum, har tillsammans med en rad svenska institutioner bjudit in konstnärsgruppen H.arta från Timisoara i Rumänien. De tre medlemmarna undersöker i sitt projekt hur man kan arbeta med samtidskonst i ett land och ett system som varken finansierar eller identifierar denna typ av verksamhet. Förhoppningsvis kan gruppens erfarenheter stimulera till utbyte och ge inspiration. I sommar kommer även den internationellt kända curatorn och kritikern Rebecca Gordon Nesbit tillsammans med konstnären Kyle Mc Callum till Fränsta för att tillbringa sommaren tillsammans med konstnären Tomas Ericsson. Även här kommer det att ges tillfälle för möten mellan yrkesverksamma och konstintresserade.

Kyle Mc Callum i Fänsta och Håkkis kampanj för att få Kyle till Fränsta.

Visst kan det gå inflation i alla kulturutbyten. De flesta människor har ett starkt behov av att känna sig hemma på en plats och man kan knappast omfamna hela världen. En annan postkolonial teoretiker, Sarat Maharaj, har påpekat att det finns ett släktskap mellan xenofobi (rädslan för det annorlunda) och xenofili (intresset för det annorlunda). Ett ytligt intresse för det som är annorlunda kan med andra ord lätt övergå till rasism. Kulturutbyten bör inte ske för att de är på modet utan för att det är meningsfullt för vår självförståelse, vare sig det handlar om Nordens koloniala skuld eller hur det är att leva i glesbygd. Homi Bhabha skriver:

”Kulturell översättning är inte enbart en fråga om appropriering eller assimilation; det är den process genom vilken kulturen tvingas revidera sina egna referenssystem, normer och värderingar, genom att överge sina invanda eller ”infödda” regler för övergång och förändring. Ambivalens och antagonism åtföljer varje akt av kulturell översättning, ty att aktivt förhålla sig till ”den andres skillnad” uppenbarar ofullkomligheten i sedimenterade, stabila system för kulturellt meningsskapande.”

Sverige och övriga världen behöver fler berättelser från periferin. Samtidigt som Västernorrland behöver fler impulser från andra delar av världen. Det är med smärtblandad förtjusning vi allt mer blir en del av bruset mellan kulturer.
Bhabha uttrycker erfarenheten med dessa avslutande ord:

”Numera frågar jag mig hur det skulle vara att leva utan de oförlösta spänningar mellan kulturer och länder som har kommit att utgöra min livsberättelse och som kännetecknar mitt arbete.”

Rebecka Wigh
Konstpedagog och curator
Länsmuseet Västernorrland

Litteratur
Homi Bhabha, ”Dialektal kosmopolitism”, översättning Stefan Helgesson, Tidskriften Glänta 3.2001
Sarat Maharaj, ”Avidya: `Non-Knowledge´ Production in the Scene of Visual-Arts Practice”, Education Information Entertainment, red. Ute Meta Bauer, Institute für Gegenwartskunst, Akademie der Bildende Künsten, Wien 2000.