Konstmuseet som process.
- Västernorrlands konstmuseum
Margareta Klingberg

Att utvälja en plats och göra den allmänt giltig hör till konstnärens få privilegier. Konstnärens öga kan välja ut och göra vilken plats som helst central i en kreativ process som undersöker, markerar eller avbildar en plats.

Kartografi
Ångermanland i Västernorrland är ett landskap där många bildkonstnärer fötts,levt eller verkat. De som fötts här kan ha verkat i andra landskap (Max Book, Kalle Hedberg, Pelle Molin, Thage Nordholm, Helmer Osslund, Margareta Petré, Folke Ricklund, Henrik Samuelsson, Johan Tirén). De som verkar med landskapet som fond kan ha sökt sig hit från andra håll (Pär Andersson, Eric Hallström, Per Hesse, Atti Johansson, Lars Kleen, Leander Engström, Torsten Renkvist, Astrid Theselius, Hans Wigert, Hugo Zuhr). Idag är de flesta av länets verksamma konstnärer skrivna inom Kramfors och Härnösands kommuner.

Men konstnärer har med konsten skapat en infrastruktur där många andra platser aktualiserats och aktiverats. Ur konstpedagogisk synpunkt har de uppträtt närmast exemplariskt genom att utveckla ett nätverk som fortfarande består och påverkar. Konsten har under det gångna århundradet och slutet av det föregående koncipierats vid flera noder i landskapet Den akademiutbildade konstnärs-kolonin i Örnsköldsvik, som växte till i 1900-talets början, spände över flera generationer. Härifrån utsträckte sig intresset också till den närmaste skärgården och Nordingrå söder om Skuleskogen. Var för sig mutade Molin och Osslund in trakten kring Näsåker vid Ångermanälven.
I perioder under 1920- och 1940-talen skildrades livet vid Faxälven av den tillreste Eric Hallström. På 50-talet “upptäcktes“ Fjällsjöälven av Hugo Zuhr som från sin strategiskt placerade stuga i Åsmon nådde fyra stora forsar strax före den slutliga utbyggnaden. Det konstsamlande läkarparet Eva och Helge Dahlstedt gjorde från och med 1919 sanatoriet Österåsen vid Faxälvens sammanflöde med Fjällsjöälven till samlingspunkt för konstnärer som verkade längre upp i älvdalarna. Max Book, en betydande målare i samtiden föddes nära Faxälvens sammanflöde med Ångermanälvens men är framförallt präglad av det orena industrilandskapets ikonografi kring Kramfors i Ådalens nedre del. Måleriet i landskapet spänner också över ett ovanligt tidsrum. Hit måste räknas både hällristningarna vid Nämforsen, hällmålningarna i Nässjö nordväst om Ramsele och 1400-talsmästaren Eghils målningar i Ytterlännäs kyrka.

Att rita en karta över de aktiva konstnärernas spridning i Västernorrland skulle kunna resultera i något som liknar de kartor botaniker gör över växtlokaler för olika arter. Guckusko eller jungfrulin representeras av spridda prickar i landskapet. Ibland
förtätade, ibland enstaka, samlar de sig inte nödvändigtvis efter E4:ans sträckning eller ens kring städerna. Solberg, Själevad, Bollstabruk och Mellansel. Edsele, Lidgatu, Ådal och Omne. Resele, Åsmon, Åkvisslan, Kilforsen och Granvåg - som födelseorter, utgångspunkter eller arbetsplatser för konstnärer aktualiseras och aktiveras andra platser i landskapet.
Genom bildkonsten blir de anmärkningsvärda och aktningsvärda.

Sammantaget framstår landskapet Ångermanland som starkt sammanknippat med bildkonst på samma sätt som Västerbotten sägs vara förbundet med författare. Med en term lånad av idéhistorikern Sverker Sörlin bidrar de till att skapa regionens medvetanderum.

Bildkonstens nätverk
Att undersöka förutsättnigarna för ett regionalt konstmuseum i Västernorrland är ett av delmålen i det fortfarande pågående EU-projektet Konst i Västernorrland. Den uppmuntrande situationen inför tanken på ett sådant museum är alltså att den stora
resurs som utgörs av länets bildkonst redan finns utspridd på många håll i länet. I likhet med de många aktiva konstnärsskapen i länet finns konstsamlingar spridda till en rad specifika kulturmiljöer i regionen, var och en med sin egen tillkomsthistoria.
Den konstvetenskapliga kompetensen och kontinuiteten är sedan länge institutionellt knuten till Sundsvalls museum. Ett av norra Europas vackraste utställningsrum, värdigt vilket konstmuseum som helst, finns enligt en granskning genomförd av Dagens Nyheter sommaren 2000 dessutom på Länsmuseet Västernorrland i Härnösand. Att samla och utveckla allt detta till ett samman-hängande helt är den både utmanande och tacksamma uppgiften för ett eventuellt regionalt konstmuseum i Västernorrland.

När jag föreslår att begreppet Västernorrlands Konstmuseum etableras redan nu - innan ett enda spadtag grävts och utan att det vare sig getts geografisk position eller fysisk rumslighet i regionen - är det för att markera och muta in det möjliga utrymmet för ett sådant museum. Att sätta igång en process som bereder mark för ett konstmuseum, att underblåsa föreställningen om möjligheten är ett sätt att arbeta med och vidareutveckla idén om ett konstmuseum. Jag vill hävda att det kan göras oberoende av dagsformen hos regionens politiker och de övergripande regionala
eller kommunala ekonomierna. De redan befintliga konst-samlingarna och rummen för konst i länet utgör den arkipelag eller park, det senare museologi-professorn Kerstin Smeds metafor, i vilken konstpubliken tills vidare skulle kunna uppmuntras att navigera och orientera. Försedd med karta och kompetenta vägvisare naturligtvis. Ett ambulerande arbetssätt, att rikta uppmärksamhet mot konst än här än där, är inte bara en strategi för oetablerade artister som söker fotfäste i alternativa nischer i de
offentliga rummen. Samma strategi har under det gångna året lyckosamt praktiserats av landets tyngsta institution för samtidskonst, Moderna Museet i Stockholm. Att hävda att man finns trots att man inte är entydigt stationär är numera ingen skam. Att mångsidiga aktiviteter ändå kan pågå visar inte bara det nomadiska och provisoriska Moderna Museet. Den nya Posten har inlett en liknande verksamhet utan säker hemvist.

Konst som naturresurs
I museernas värld är den multilokala institutionen en redan inarbetad form. Ekomuseet skulle kunna vara det provisoriska konstmuseet förebild. Liksom ekomuseerna Bergslagen och Träriket samlar sig kring och synliggör hanteringen av naturresurserna
järn och trä skulle Konstmuseet Västernorrland arbeta med konsten som ett av landskapets naturgivna och rika tillgångar. Det kan verka genom att understryka konstens mångfacetterade närvaro i landskapet och regionen. Genom att tydliggöra platser som bidragit med förutsättningar för konst synliggörs rikedomarna. Genom att markera de rum och platser där konsten fortfarande kan beskådas och möta sin publik kommer landskapet att framstå som den självklara hemvist för bildkonst det faktiskt både är och varit.

Konstmuseet Västernorrland skulle kunna länka samman ett stor antal bilder och konstnärskap både i tid och rum. Dess verksamhetsområde kan sträcka sig från hällmålningarna i Nässjö nordvöst om Ramsele och hällristningarna i Ångermanälven
vid Näsåker till finansmannen Tomas Fischers donation till Folkets Hus i Bollstabruk.
Från Pelle Molins enkla kammare i stugan på nipan i Näsåker till målningarna i patientmatsalarna och trapphusen i Österåsens sanatorium. Från de magasinerade eller offentligt hängda samlingarna i museerna i Örnsköldsvik, Sundsvall, Härnösand
och Midlanda till de samlingar och rum som enstaka eldsjälar skapat i Sinnenas hus/ Majoren i Sollefteå, Mannaminne i Nordingrå och Box Kraftverk i Marieberg, Kramfors. Konstmuseet Västernorrland kan också fästa uppmärksamhet på de samlingar som finns i länets vårdinrättningar. Från de inlåsta men ansenliga verken på kriminalvårdsanstalten Viskan i Ånge kommun till de mer tillgängliga arbeten som finns offentliga på länets sjukhus och vårdcentraler. De samlingar som präglas av enskilda konstnärskap som Gösta Werner, Hans Hedberg, Bror Marklund och Bengt Lindström inlemmas i Konstmuseet Västernorrland liksom den konstsamling som är på väg att materialisera sig i Nätradalen i Örnsköldsviks södra kommundel genom den frikostiga nätterlundska donationen. Den fotografiska bilden hör naturligtvis hemma i konstmuseets verksamhetssfär. Den rörliga bilden som sprids och produceras med stöd av Film i Västernorrland liksom den stillastående fotografiska med sitt fäste i Fotomuseet Bildens Hus i Sundsvall. Några återkommande evenemang underblåser tidvis och periodiskt konstintresset ytterligare. Både Holmgång och Konst-och Musikveckan i Junsele har initierats och stabiliserat sig på långt avstånd från institutionernas stenhus vid kustremsan. Båda har dessutom varit innovativa och öppnat alternativa
spelrum för kultur - en sporthall respektive en höloge.

Process och kontaktzon
Avsikten med förslaget att etablera en institutionell ram kring den väl utspridda konsten i Västernorrland är naturligtvis inte att komma undan med en lågbudgetlösning och slippa ifrån den mer krävande ansatsen att projektera ett verkligt konstmuseum. Men genom att skapa begreppet Västernorrlands Konstmuseum långt innan det materialiserat sig skaffar man ett utrymme för handling och förhandling. I det provisoriska museets namn ges dess mobila stab (konstintendenter och pedagoger) frihet att operera mellan länets samlade konstverk och rum för konst. En prestigelös men pedagogiskt och konstnärligt kvalitativ verksamhet kan komma igång som i sin förlängning kommer att förtydliga och inskärpa behovet av ett verkligt museum. Två museer i angränsande regioner kan tas som föredömen; Museum Anna Nordlander i Skellefteå och Björneborgs Konstmuseum i Finland. Båda är institutioner som med sin verksamhet vida överskrider sina rumsliga och stationära gränser.

I mitten av 1990-talet gjordes Västernorrland till experimentfält för ett forskningsprojekt i museologi som fokuserade på museers sampel med det omgivande livsrummet (Life Region Västernorrland. red Per Råberg). Där beskrevs hur museer samlar sin verksamhet till en speci.k arkitektonisk miljö: museiinstitutionen. Mellan dess innehåll och rumsliga ram finns ofta en samstämmighet som skapar den speciella aura som kännetecknar många museer. Till lyskraften i denna aura bidrar den samstämmighet som existerar mellan museet och det omgivande livs- och samhällsrummet. En av de frågor forskningsrapporten ställer är hur museer ska förmå hävda sin position gentemot konkurrerande informationsteknologi och underhållningsbranschens olika koncept. En tes är att museiinstitutioner kan göra sig gällande genom att vara lokala aktionscentra och referenspunkter i lokalsamhället. Sådana aktionscentra saknas inte i Västernorrland. Pulsen i Sundsvalls museum är t ex hög och drivs på av den genomströmmande E 4-trafiken strax utanför. Redan här är konstmuseets vita kub uppbruten. Konstens rum genomkorsas av omvärldens impulser. Museet som kontaktzon är ett begrepp som myntats av antropologen Mary Louise Pratt och vidareutvecklats av den amerikanske kulturvetaren James Clifford. Han skildrar en episod i ett etnografiskt museum där de samtal och berättelser som utlöses av härbärgerade föremål tillåts överrösta objekten; tidvis glöms de bort medan berättandet tar över.

Härbärge för minnen
En av de bärande tankarna bakom ekomuseet är enligt museologen Per-Uno Ågren att det förvaltar kunskap om platsen och att dess samlingar bäst förstås och tolkas där de hör hemma. Bildkonstens mest prestigefyllda genre måleriet har å andra sidan erövrat sin historiska särställning just för att det förmår representera genom optisk illusion och därigenom gjort sig oberoende av tid och rumsliga arrangemang.
Drivkrafter hos t ex både Molin och Osslund var att förmedla det norrländska landskapets storhet även till en avlägsen omvärld. Bildkonsten skulle därmed vara just det område som klarar sig utan att ses “på sin rätta plats“. Måleriets bilder behöver inte återföras till sitt ursprung. Repatriering och återförande är visserligen inte det enda som står på Konstmuseets agenda men kan dock ha vissa poänger. Det fysiska landskapet har mentala dimensioner. Scenerier är uppbyggda av lagrade minnen i lika hög grad som av lagrade bergarter skriver Simon Schama. Konst kommer ofta till som förbindelse mellan det geografiska rummet och medvetanderummet. De verk som kommit till i landskapet återger därför inte bara vyer, de härbärgerar också lagrade minnen, som om igen kan erbjudas nya betraktare. Konstnärer i tidigare generationer har uppvisat en outtröttliga förmåga att uppsöka, uppmärksamma och artikulera platser. Numera kan dessa av konstnärer utvalda platser också vara samhällen, sociala nätverk, mentala tillstånd eller institutioner där konstnären för en tid verkar eller påverkar. De båda amerikanska teoretikerna Hal Foster och Douglas Crimp beskriver båda, i inflytelserika texter, hur konstens traditionella “plats“ under hand omdefinieras.

Sammanfattningsvis kan sägas att den platsrelaterade konsten fortsätter vara en sfär inom samtidskonsten där betydande verk kommer till. Utifrån en väl etablerad tradition skulle Västernorrlands Konstmuseum kunna erbjuda rum och utrymme för de nya relationer som konsten utvecklar.

I den postmoderna eran har byggandet av nya konstmuseer exploderat, konstaterar Douglas Crimp avslutningsvis i boken ”On the Museum´s Ruins”. De museer som byggs är ofta prestigefyllda praktbyggen - som om den politiserade praktiken från 1960- och 70-talen aldrig rubbat museiinstitutionens grundvalar. De nya anspråksfulla konstmuseerna kontrasterar mot all den konst som samtidigt söker ny publik och försöker etablera en social praktik utanför museirummens begränsningar. Crimp sätter pekfingret på en motsättning som helst bör lösas inom Västernorrlands Konstmuseums ramar. I en region rik på monumental men förbrukad industriarkitektur är det till synes lätt att hitta alternativa rum som skulle kunna härbärgera konst där det förflutna kan förena sig med framtiden. Många attraheras mer av att lämna det förflutnas ruiner därhän och önskar se ett nytt museibygge resa sig.

Vilken slags aura och lyskraft som slutligen skulle kunna skapas kring ett konstmuseum i Västernorrland är en öppen fråga som dock ställs och upprepas med återkommande intensitet. Bildkonsten i länet är den värdebeständiga naturtillgång som motiverar diskussionen. Med ytterligare ett låneord från Walter Benjamin skulle det provisoriska och multilokala Västernorrlands Konstmuseum kunna ses som ett övningsfält för det faktiska arkitektoniska museirum som med tiden kommer att ta gestalt. Det tillfälliga museets verksamhet kan understödja och underblåsa en kvalificerad diskussion om det verkliga museets inriktning och form. Det tillfälliga och utspridda konstmuseet vidgar handlings-utrymmet medan förhandlingarna om det verkliga museet pågår, förankras och fördjupas.

Texten finns också som bilaga i
"Visioner om konstens framtid. Handlingsprogram för bildkonstområdet i Västernorrland",
där den också går att skriva ut.

Referenser:
Benjamin, Walter. 1991. Konstverket i reproduktionsåldern
Carl-Henning Wijkmark,red. Bild och Dialektik. Stockholm/Skåne: Symposion
Book, Max. 1988. Landskapet som bakgrund, i Arbeten/Works , Malmö: Galleri Wallner förlag
Clifford, James. 1997. Museums as Contact Zones in Routes. Travel and Translation in the Late Twentieth Century. Cambridge, Massachusets: Harvard University Press,
Crimp, Douglas. 1993. On the Museum´s Ruins. London: MIT Press
Foster, Hal. 1996. The Return of the Real. Cambridge, Massachusetts: MIT Press/October,
Lindahl, Gudrun.1977. Örnsköldsviks konst 100 år. Historik och konstnärsbiografier.
Örnsköldsvik: Kulturnämnden
Pratt, Mary. 1992. Imperial Eyes. Travel Writing and Transculturation. London:
Routledge.
Rådberg, Per. 1996. The Life Region. The Social and Cultural Ecology of Sustainable Development. Umeå: Umeå studies in the Humanities. 1996.
Ekologi som kulturvetenskap, Nordisk museologi 1996:2
Schama, Simon. 1995. Landscape and Memory. London: Harper Collins
Sörlin, Sverker.1994. De lärdas republik: Om vetenskapens internationella tendenser. Malmö: Liber Hermods 1999.
The articulation of territory: landscape and the constitution of regional and
national identity. Norsk geografisk tidskrift. 53